Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenarnas egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För vissa ändamål har ett stycke stenkol till och med
högre värde än diamanten. Med en bit af vår vanliga
kalksten, hvaraf hela bergmassor bestå, uträtta vi
mycket mera än med granaten, hvars kalkhalt endast
kan med stor möda och kostnad uttagas. Nyttighetsskäl
är det således ej eller åtminstone endast i obetydlig
mån, som förmå oss att tillägga ädelstenarna ett så
högt värde.
Denna förkärlek har dock ej sin grund i någon
tillfällig nyck, utan är tvärtom djupt rotad i
menniskans själ. Menniskan hatar af naturen allt
dunkel och bär afsky för mörkret. Det är hennes
fröjd att få lefva och andas i skimrande ljus. Det
är denna hennes kärlek till ljuset, som drar henne
till ädelstenarna, hvilka liksom koncentrera och
mångfaldiga ljuset, hvarför ock forntiden i dem såg
verkliga magasin för denna lifvande kraft. Noak i
sin ark hade, enligt talmud, intet annat ljus än
skenet från några medförda ädelstenar, hvilka klart
upplyste den stora flytande kistan, och folksagan
berättar om karbunkeln, hvars strålglans fylde med
ljus de underjordiska grottorna.
Liksom den store mineralogen Hauÿ ser i kristallerna
stenrikets blomster, skulle man kunna kalla
ädelstenarna blommande ljus. Detta ligger antydt
redan i benämningen »gemmer», af det latinska ordet
gemma, knopp, liksom ordet »juvel», härledt från
det italienska gioia, fröjd, förträffligt beskrifver
det intryck, ädelstenarna göra på oss. De sprida
glädje och göra sinnet muntert. Derför gälla de
ock som sinnebilder för allt stort och herligt. I
uppenbarelseboken framställes det nya Jerusalem,
framtidens strålande kyrka, som en praktbygnad,
hvars murar äro af jaspis och hvila på en grundval
af alla slags ädla stenar, medan hvar och en af de
tolf portarna består af en enda perla.
Allt hvad herligt medeltiden anade och kände nådde
sin spets i föreställningen om en ädelsten, som
kallades lapis philosophorum, »de visas sten». Oaktadt
sina underbara verkningar, var han sammansatt af
de enklaste element. För öfrigt voro åsigterna om
honom mycket sväfvande; man visste blott, att han
fans till, eller, rättare sagdt, trodde fullt och
fast derpå. Såsom Ben Jonson i sin Alchemyst
gycklande säger, var han »en sten, som ej var någon
sten, en ande, en själ, en kropp; han upplöste sig,
om man upplöste honom, koagulerade, om man lät honom
koagulera, och flög, om man lät honom flyga.»
Men ädelstenarna gälde ej blott som sinnebilder
af makt och rikedom; deras egande utgjorde ofta
fordomdags i länder med föga utvecklad näringsflit och
handel den egentliga rikedomen, och häraf förklaras,
hvilken betydande, ofta ödesdiger rol de spelade i de
rikas och mäktigas lefnad och död. Vi skola längre
fram lära känna en eller annan synnerligt värdefull
ädelstens öden och deruti finna en bekräftelse på det
nu sagda. När Cæsar, innan han gick öfver Rubicon,
talade till sin här, sträckte han upp venstra handens
lillfinger under bedyrande, att han skulle bringa dem,
som stodo honom manligen bi, ett offer till och med
af den kostbaraste klenod han egde, diamantringen
på sitt finger. De soldater, som stodo längre bort,
sågo visserligen ringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
