Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diamanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Diamantens kemiska sammansättning är så enkel som
möjligt. Han består nämligen af rent kol och kan
alltså uppbrännas. Lavoisier och Davy voro bland de
första, som anstälde det dyra försöket att förbränna
diamant medelst en stor brännspegel. De uppsamlade
den bortgående gasen, undersökte honom och funno honom
vara alldeles samma kolsyra, som bortgår från vanliga
eldstäder, när man i dem bränner trä eller kol. Men
redan långt förut hade Newton, med anledning af
diamantens stora ljusspridningsförmåga, förmodat, att
han tillhörde de bränbara kropparna. Genom gnidning
blir han i hög grad elektrisk, men sjelf leder han
ej elektriciteten, och detta är orsaken, hvarför
han ej kan medelst galvaniska strömmen afskiljas
ur kolhaltiga flytande ämnen. De gång efter annan
gjorda försöken att på denna väg framställa diamanter
ha sålunda ej ledt till något resultat. Deremot
har Wöhler uppfunnit ett sätt att af bor, en af
borsyrans två kemiskt enkla beståndsdelar och till
sina egenskaper mycket lik kolet, erhålla kristaller,
hvilka i afseende på hårdhet, genomskinlighet
och ljusbrytning kunna ställas vid sidan af
diamanterna. Borsyran reduceras af metallen aluminium;
den bor, som härvid afskiljes, har den egenskapen
att upplösas af den smälta aluminiummetallen, men,
när denna får afsvalna, åter afskilja sig i form
af kristaller, som likväl ej innehålla endast bor,
utan en förening mellan bor och aluminium. De sålunda
erhållna kristallerna likna den naturliga diamanten i
allt öfrigt, men deras former äro qvadratiska prismer
eller taflor, medan deremot diamantens kristallformer
äro den åttasidiga oktaedern, den fyrtioattasidiga
hexakisoktaedern (fig. 134, formen 1) m. fl. Wöhler
och Sainte-Claire-Deville ha vid de ofta upprepade
försöken erhållit än granatröda, än honungsgula,
men äfven, då renheten varit störst, fullkomligt
vattenklara kristaller. Deras bildningssätt, bestående
i borens afskiljande ur smält aluminium, liknar
alldeles afskiljandet af kristallinisk grafit ur
smält kolrikt tackjern, då detta vid sin afsvalning
ej förmår hålla allt kolet upplöst. Äfven grafiten är
ett kemiskt ämne, som i flera afseenden står diamanten
nära. Man vet ännu ej, på hvad sätt den naturliga
diamanten bildats, ehuru på liypoteser visserligen
ej är någon brist.
Före år 1728, då ej heller i Brasilien
några diamanter ännu blifvit funna, erhöll
Europa denna ädelsten endast från Ostindien,
hvarifrån diamanterna äfven öfver Persien kommo
till det gamla Grekland och Rom. Ovisst är, om
israeliterna kände till diamanten. Den sjette
stenen på öfversteprestens bröstduk, johalom,
hvilket ord Luther öfversatter med diamant, skall
enligt nyare språkforskare varit kasjolong. Redan i
den grå forntiden var diamantvaskningen i gång i
Ostindien. Rika vaskberg finnas i Dekan i trakten
af Golkonda, i Bengalen och på Borneo. De äldsta
i Brasilien upptäckta diamantgrufvorna ligga i
provinsen Minas geraes i närheten af staden Tejuco,
men sedan dess har den ädla stenen blifvit funnen
äfven i andra trakter af Brasilien, i synnerhet i
provinsen Bahia. Yaskningsarbetet bedrifves öfver
allt på samma sätt som i Minas geraes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
