Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diamanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Brasilien voro diamantvaskningen och handeln med
diamanter länge ett regeringens monopol; helt nyligen
har det dock blifvit hvem som helst medgifvet
att mot en viss afgift vaska diamanter, och äfven
diamanthandeln är nu mera fri. I det följande skildras
förhållandena, såsom de ännu voro under monopoltiden.
Diamantområdet i Minas geraes, vid pass 72
qvadratmil i omfång, var alldeles afstängdt för både
infödingar och främlingar och hade sin särskilda
förvaltning med en generalintendent i spetsen och
en kronfiskal som hans närmaste man. Intendentens
makt var nästan obegränsad. Han regerade oinskränkt
inom sitt distrikt och var den högste domaren samt
president i förvaltningsjuntan. Den beväpnade styrkan
skulle blindt lyda honom; han af- och tillsatte alla
tjenstemän. På blotta misstankar kunde han förvisa de
anseddaste män eller kasta dem i fängelse. Fattades
penningar, hade han rätt att utgifva pappersmynt. Utan
hans medgifvande fick ingen, ej ens provinsens
ståthållare, beträda området. Under chefen för
det tekniska arbetet lydde åtta till tio lägre
tjenstemän, hvar och en med 200 svarta arbetare och
flera uppsyningsrnan under sitt befäl. Dessa arbetade
från morgon till qväll; endast middagstiden förunnades
dem tvä timmars hvila. Vanligen voro de utlegda
af enskilda personer och ej oerfarna i konsten att
lägga något afsides for egen räkning. Vid vaskverken
i Minas geraes voro under åren 1772-75 nära 5 000
arbetare syselsatta.
Den ur vaskberget upptagna sanden vaskades i
särskildt för detta ändamål uppförda bygnader
eller snarare öppna skjul. Vaskhärdarna voro vid
pass 5 fot långa utefter den något lutande bottnen
och 1 1/2 fot breda. Flera sådana härdar lågo utmed
hvarandra, endast åtskilda genom höga brädgaflar,
och ofvantill löpte en för dem alla gemensam täckt
ränna, som för hvarje härd hade två hål till vattnets
urtappande. I hvarje härd arbetade en neger, och
hvarje uppsyningsrnan hade att öfvervaka arbetet i
åtta härdar eller canoas. Så snart negern fann en
diamant, räckte han honom genast åt uppsyningsmannen,
som dagligen öfverlemnade de gjorda fynden till
förvaltningen. Hade en neger den visserligen
sällsporda lyckan att upptäcka en diamant, som vägde
mer än 17 1/2 karat, fördes han, bekransad med blommor,
i procession till förvaltningens chef, som gaf honom
nya kläder och - friheten; en diamant om 8–10 karat
inbragte högst en ny klädnad; för diamanter under 8
karat erhöll negern en knif eller annan obetydlighet,
och för ännu mindre ingenting alls.
En annan vaskningsmetod är den medelst bateas,
vägg- eller trågformiga brädkistor, som dock endast
användas på sådana ställen, der man ej inrättat några
stadigvarande serviças. För hvarje månad skickas
de diamanter, man under tiden samlat, till Tejuco,
der de vägas, sorteras och inläggas i silkespungar,
för att sedan i slutet af hvarje år under stark
betäckning afgå till Rio de Janeiro. Man beräknar,
att hitintills Brasiliens alla diamantfält lemnat
tillsammans 11 till 12 millioner karat eller 55 till
60 centner, i värde motsvarande mer än 320 millioner
riksdaler. Aren 1850 och 1851 gåfvo i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
