Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergkristallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utmärkt vackra bergkristaller komma i stor mängd från
Madagaskar och Brasilien. De senare passa synnerligt
väl för tillverkning af färgade stenar, hvilka
erhållas derigenom, att de slipade bergkristallerna
starkt upphettas och sedan läggas i en röd, gul eller
blå vätska. Kristallerna erhålla då fina sprickor,
som fyllas med det färgande ämnet. Man kan sålunda på
konstgjord väg förskaffa sig ämnen, som likna opal,
citrin, rosenqvarts o. s. v.
Redan forntidens folk begagnade bergkristall till
smycken. Kaldeerna kallade honom krystallon, greker
och romare krystallos och crystallus, hvarifrån ordet
kristall är hemtadt, hvarmed vi nu utmärka hvarje
efter en bestämd lag bildad fast kropp, begränsad
eller innesluten af ett visst antal under bestämda
vinklar sammanstötande plana ytor.
Den redan omnämda röktopasen är en genom koliga
partiklar brunfärgad bergkristall, som finnes
särdeles vacker i Sibirien och der användes till
hvarjehanda smärre konstsaker. Morionen, som äfven
blifvit förut nämd, är mörkbrun till nära svart.
Till bergkristallerna hör vidare ametisten af oftast
violblå färg. Ej sällan sitta ametistkristaller som
knappar fastväxta vid spetsen eller sidan af vanlig
bergkristall. Fig. 134 visar i form 9 en sådan
spirkristall från Miask. Oftast förekommer dock
ametisten som väggbeklädnad i smärre håligheter,
då ametistkristallerna sitta drusformigt anväxta,
slutande tätt intill hvarandra. Från Ceylon, Ostindien
och Ural kom redan i forntiden denna till halsband,
infattning i ringar o. s. v. mycket begagnade sten,
som nu mera i praktfulla kristalldruser erhålles äfven
från Brasilien. Namnet är af grekiskt ursprung. Man
trodde denna sten besitta kraft att skydda den, som
bar honom, för rus och kallade honom derför ametystos.
I nära forvandtskap till ametisten står rosenqvartsen,
sannolikt färgad af titansyra. Sistnämda
sten, som har en rosenröd färg, förekommer dock
sällan kristalliserad. Han träffas utmärkt vacker
vid Rabenstein i Baiern. En af jernoxid brunfärgad
qvartsart kallas sinopel, och en af jernoxidhydrat
gulfärgad citrin, ingendera sällsynt och båda använda
till smycken, ringinfattningar m. m.
Till de kristalliserade och kristalliniska
qvartsarterna ansluta sig de arter, kalcedon, karneol,
kasjolong m. fl., i hvilka kiselsyran uppträder
delvis, eller helt och hållet amorf, d. v. s. utan
ringaste tecken till kristallinisk utbildning.
Karneolen eller sarden har, sedd mot ljuset,
en blodröd färg, stötande i gult eller brunt,
samt, sedd uppifrån, ett mörkrödt utseende. Han
antager en ganska hög polityr och har sedan de
äldsta tider användts i synnerhet till pitschaft,
sigillringar, berlocker m. m. d. Stenens värde
vexlar med hans färg. Den blodröda karneolen
skattas nämligen högre än de ljusare sorterna. De
finaste, vackraste sarderna äro från Indien, der de
i form af rundnötta rullstensstycken förekomma vid
Baroatsj nära Nerbuddafloden samt vid Kompurvunge och
Ratampur i Gudsjerat. De undergå i flera år en stark
soltorkning och upphettas sedan i lågan af brinnande,
torr getspillning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
