Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens afkastning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som uteslutande tillhört hans förfäder, samlade han
de sina omkring sig och höll till dem följande tal,
som af fransmannen Crévecoeur blifvit upptecknadt:
»Hafven I icke sett, att de hvita lefva af säd, men
vi af kött, att köttet behöfver för att utbildas mera
än 30 månader och ofta är svårt att få, att hvart
och ett af de märkvärdiga korn, som de hvita utså,
gifver dem mera än hundrafaldig skörd, att köttet,
hvaraf vi lefva, har fyra ben att löpa bort på,
men vi blott två för att förfölja det, att kornen,
som blekansigtena utströ, blifva qvarliggande och
växa upp på samma ställe och att vintern, då vår
jagt är mest ansträngande, är för de hvita männen h
vilans tid? Derför ha de många barn och lefva längre
än vi. Jag säger derför hvar och en, som vill höra
mig, att innan cedern vid vår by dör ut af ålder och
dalens lönnar upphört att gifva oss socker, skall
sädesodlarnas slägte ha utrotat köttätarnas folk,
så vida ej jägarna besluta sig för att så.»
Ingen har bättre än denne indianhöfding skildrat de
olika sätten for jordens användning, ty han insåg
klart, att om hans folk blott jagade skogens djur
och lefde af vilda växter och ej lärde sig att
spara och odla jorden, skulle det gå under och
lemna rum åt de folk, som vore villiga ej allenast
att skörda, utan äfven att arbeta. Han insåg, att
européernas herravälde ej ensamt berodde af deras
andliga öfverlägsenhet eller af deras skjutvapen,
utan att det var det stilla, fredliga arbetet, som
gaf dem en varaktig makt, och att menniskan här nere
måste förvärfva sig sitt bröd i sitt anletes svett.
Genom naturkrafternas inverkan under årtusenden ha
af förvittrade och söndergrusade bergarter de lösa
jordlager uppstått, hvilka till en stor del betäcka
jordytan och bilda det, som landtbruk aren benämner
jord eller jordmån. Det är till större delen samma
krafter, som fortfarande inverka på jorden och
göra henne tjenlig till att oafbrutet frambringa
växter. Der menniskan ej förändrar förhållandena,
täckes jordytan af skog, och endast djuren kunna
der finna en nödig näring; en del lefver af
jordens alster, andra af de växtätande djurens
kött. Saknas skogsvegetationen, betäckes jordytan
än af ändlösa gräsfält, prärier, än af vatten, än af
ofruktbara sten- och sandfält eller af ödsliga is- och
snöfält. Det är menniskan förbehållet att omgestalta
jordens utseende och skapa bördiga, odlade fält,
att undanrödja den öfverflödiga trädvegetationen,
att indämma vattnet, torrlägga kärrtrakterna, med skog
bekläda stepperna och bortrödja stenarna. Endast snö-
och isregionen inskränker hennes verksamhet till
idkande af jagt och fiske.
Under en lång tidrymd utgjorde de båda sistnämda
näringsfången, liksom på några trakter ännu i dag,
menniskornas uteslutande syselsättning. Då de blefvo
otillräckliga för lifvets uppehälle, lärde man
sig snart värdera husdjuren som menniskans trogna
bundsförvandter i striden för tillvaron, och jägaren
förvandlas, om ock till en början med vapen i hand,
till herde, som med sin hjord drager från den ena
trakten till den andra for att skaffa henne näring
och sålunda betrygga sig sjelf mot nöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
