Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sånings- och skördemaskiner - Näringsämnen och näringstillförsel, gödningsämnen och gödning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och rengöra henne, så att för tillfället endast
den tröskade säden behöfver köras hem och det
öfriga stackas på fältet. Ja, sjelfva qvarnen kan
kopplas vid lokomobilen och säden genast förmalas
till mjöl och kli. För ekonomin i öfrigt behöfver
man maskiner af många slag, såsom hackelse- och
rofrifningsmaskiner, oljkaksbrytare, gröpqvarnar
och sädeskrossare, sädesharpor, rotfruktstvättare,
ångkokningsapparater, vågar m. fl., för att ej nämna
alla de redskap och maskiner, som till arbetets
fullkomligare verkställande och besparing blifvit
uppfunna till gagn för mejerihandteringen och hela
den inre hushållningen.
Växternas näring.
Näringsämnen och näringstillförsel, gödningsämnen och
gödning. Växten är en af celler danad organism, som
saknar förmåga att flytta sig; från stället och derför
måste söka sina näringsämnen på växtplatsen. Växtens
näringsorgan äro blad och rötter, och båda äro, de
senare dock endast på sina spädaste delar, på ytan
försedda med fina, för blotta ögat ej synliga
öppningar, hvarigenom blott luftarter (gaser) och
flytande ämnen kunna intränga. Alla växtnäringsämnen
kunna derför endast i ofvan nämda former upptagas.
Genom stjelk och blad spirar växten upp i luften. Den
ståtliga cedern uppnår en höjd af 100 fot, medan den
späda mossan blott höjer sig några linier öfver den
sten eller den jord, på hvilken hon har sin växtplats.
Båda sänka sina rötter ned i jorden, så väl på djupet
som åt sidorna, hvarvid den förstnämda behöfver många
kubikfot jord, den sistnämda blott några få kubiklinier.
Allt efter växternas olika art och beskaffenhet skjuta
deras rötter med mer eller mindre kraft ned i jorden,
genomtränga klippor och stenar, sönderspränga och upplösa
dem, det senare med tillhjelp af den kolsyra, som
rötterna afsöndra. Bladet upptager gasarter och af dessa
företrädesvis kolsyra samt utandas syre dels som ren gas
och dels i förening med väte som vattenånga. Utestänges
ljuset, inträffar ett motsatt förhållande, ty då
afsöndras kolsyra och upptages syre, hvilket städse äfven
sker af icke gröna växtdelar och af alla bladlösa
parasitväxter, af svampar och på likartadt sätt
organiserade växter. Växterna upptaga sålunda ur luften
kolsyra (kol) och syre; luftens qväfve upptages icke i
denna form, utan blott som ammoniak och salpetersyra,
samt ej omedelbart af bladen, utan i de lösningar,
som vid regn tillföras rötterna.
Syre, väte, qväfve och kol äro de från atmosferen
härstammande växtnäringsämnen, som vid växtens
förbränning i gasartad form återvända till luften. Man
kallar dem derför växtens atmosferiska eller
förbränneliga beståndsdelar. De utgöra 90 procent,
ja, till och med mera af växtens hela massa och
bilda de för menniskan vigtigaste föreningarna inom
växtorganismen. Vattnet är lösningsmedlet för alla
safter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
