Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näringsämnen och näringstillförsel, gödningsämnen och gödning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beståndsdelen af alla saftiga delar; det kan hos
friska växter uppgå ända till 95 procent af deras
vigt, i torra frön förekommer det deremot blott till
10 procent. Växttråden, stärkelsen och de dem
närstående växtämnena socker, växtsyror, oljor,
fett och harts af alla slag bestå blott af kol,
väte och syre. De fyra förstnämda kallas kolhydrat,
d. v. s. föreningar af kol och vatten, enär syre
och väte i dem uppträda i de proportioner, hvari
dessa ämnen förekomma i vatten. Det gröna i bladen
och de öfriga gröna delarna, liksom de så kallade
växtalkaloiderna eller växtbaserna (t. ex. kinin,
morfin, solanin, nikotin m. fl.), bestå af kol, väte,
syre och qväfve, och de så kallade proteinämnena
eller ägghvitekropparna af samma ämnen i förening
med något svafvel och fosfor.
Den vid förbränning eller fullständig förruttnelse
qvarvarande återstoden, askan eller det
jordartade ämnet, utgöres af allt det, som växten
upptagit ur jorden, hvilket man kallar växtens
mineraliska, oförbränneliga, oorganiska, ask-
eller jordbeståndsdelar. De utgöra från 0,5 till 10
procent af växtdelarna och uppgå hos den friska växten
sällan till mer än 5 procent. Hit höra: fosfor i form
af fosforsyra, som upptages af växterna i förening
med kali och natron, kalk, talkjord och jernoxid och
föres af saften till bladen och derifrån vid mognaden
företrädesvis till frukten och fröna; svafvel i form
af svafvelsyra och i förening med ammoniak, kali,
kalk och talkjord samt natron, som likaledes med
luften vandrar från rötterna till bladen och derifrån
äfven till frukt och frö; kiselsyra, som från
rötterna föres till stjelk och blad, qvarstannar
i deras väfnader och, i större mängd förekommande
hos alla sädes- och gräsarter, vanligen upptages
som kiselsyradt hydrat, ett från sönderdelningen af
fältspatartade stenar härstammande alster; kali, som
i förening med salpetersyra, fosforsyra, svafvelsyra
och kolsyra förekommer i nästan alla växtdelar,
dock företrädesvis i stjelk och blad; talkjord och
kalk förekomma i förening med nyss nämda syror öfver
allt, dock mera i bladen än i stjelkarna; jernet
upptages som oxid och salter och påträffas mest i
växternas nedersta delar, dock alltid i ringa mängd;
det samma är förhållandet med mangan; natron förhåller
sig alldeles som kali, men är af ringare värde; klor
påträffas i förening med jod företrädesvis i sjö- och
strandväxter, men äfven hos landväxternas alla delar;
fluor och lition förekomma i mycket ringa mängd i
nästan alla växter, lerjord och koppar deremot blott
i få växter eller växtdelar.
De vigtigaste växtnäringsämnena af mineraliskt
ursprung äro: fosfor- och svafvelsyra, kali (natron),
kalk (talkjord) och jern (mangan).
Gödningsämnen kunna alla sådana ämnen kallas, som
antingen innehålla alla eller blott ett af nämda
näringsämnen och af växten omedelbart eller medelbart
kunna upptagas samt derför öfvergå till löslig eller
till gasform, liksom de, hvilka äro egnade att höja
verksamheten hos de näringsämnen, som jorden antingen
ursprungligen eger eller fått sig tillförda. Romarna
förstodo redan använda en mängd sådana ämnen, men
först den nyaste tiden har det varit förbehållet att
nästan göra till verklighet den sats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
