Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näringsämnen och näringstillförsel, gödningsämnen och gödning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttömda, sedan milliontals centner derifrån
utskeppats. Visserligen har man äfven funnit guano
på andra orter, men dels i lager af ringa mäktighet,
dels af mindre värde, såsom baker-, jarvis-, howland-,
navassa-, bolivia-, saldanha-, ichaboe-, seaisland-,
swanisland-, patagonisk, afrikansk, indisk, kap-,
flädermössguano m. fl.
Guanon är ett hastigt och kraftigt verkande
gödningsämne, som derför ej behöfver användas i stor
mängd och äfven funnit väg till våra trädgårdar. Der
ladugårdsgödsel saknas, kan guanon svårligen på
magrare jord ersättas af något annat artificielt
gödningsämne. Nu mera fås han bäst i s. k. upplöst
form, det vill säga finmalen, väl blandad och försatt
med svafvelsyra.
Chinchaöarnas guano användes redan af de gamla
mejikanerna som gödningsämne. Det öfre och yngsta
lagret kallades för sin hvita färg guano blanco
och de derunder förekommande ljusbruna lagren
angamosguano. Efter dessa följa de allt mörkare äldre
lagren ända ned till de sista af rostbrun färg af
flera hundra års ålder, der alla äggskal, fjädrar
och fågelben blifvit fullkomligt upplösta. Den skarpa
lukten kräfver nödig försigtighet vid utgräfningen af
guano, särdeles af de nedersta, ofta hundra fot under
ytan belägna lagren. De milliontals sjöfåglarna lemna
visserligen fortfarande guano, men i jemförelse med
de mäktiga lagren från förgångna århundraden i knapt
nämnvärd myckenhet. Alkalier förekomma i guanon i
ringa mängd.
Bland de rent mineraliska gödningsämnena intager askan
första rummet, företrädesvis träaskan, om hon äfven
sällan kan fås till så billigt pris, att jordbrukaren
kan begagna henne. Hon verkar kraftigt och bör
blandas med jorden, innan utsädet kommer i beröring
med henne. Till öfvergödning af ängar om hösten
och klöfverfält tidigt på våren lämpar sig askan
förträffligt. Bäst är den, som erhålles från löfträd;
den från barrträd är vida sämre. Torf- och brunkols as
ka verkar mindre kraftigt och är ej så rik på de mest
värderika mineralämnena. Stenkolsaskan har föga annat
värde än som luckringsmedel. Sot är ett drifvande,
hastigt verkande och uppvärmande gödningsämne. Bykaska
har genom urlakningen förlorat sin kalihart och är
derför ej mycket verksam. Bränd kalk begagnades redan
af de gamla folken som ett godt förbättringsmedel
för bunden och kalkfattig jord. Han användes om
hösten från 10 till 100 centner på tunnlandet. Till
växternas näring kan han naturligtvis blott lemna
en beståndsdel, kalken, men verkar väsentligast som
befrämjare af jordens absorptionsförmåga samt som
ett medel att sönderdela organiska ämnen i jorden,
upplösa hennes mineralämnen, neutralisera syror,
binda luftens salpetersyra och underlätta gasarters
inträngande i jorden. Mergeln verkar i viss mån
likartadt med kalken, men kan dessutom vara rik på
både fosforsyra och kali. Gipsen förser jorden med
kalk och svafvelsyra.
Ammoniaksalter och chilesalpetern höra till
de dyraste gödningsämnena. De förra verka hastigt
och starkt sönderdelande på jordbeståndsdelarna,
så att i jorden befintliga näringsförråd derigenom,
dock på bekostnad af framtida bördighet, hastigare
tillgodogöras. Företrädesvis användas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
