Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sädesodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvärligt ogräs, stundom som godt ängsgräs. Af
följande båda arter odlas flera varieteter, nämligen
1) vanlig hafre (avena sativa) och 2) orientalisk
hafre (a. orientalis), äfven kallad fanhafre, med
alla vippans grenar vettande åt en sida. Den senare
fordrar en bättre jord och ger en högre afkastning,
men sämre halm och tjockskalig kärna. Hafren sås
vanligen på den sämre, magrare jorden, men gifver
endast på god jord rätt rika skördar. Han är den
enda sädesart, som med framgång kan sås på nyplöjda
odlingsfält; han odlas till 67° nordlig bredd och i
Tyskland till 3 900 fots höjd samt behöfver 100 till
150 dagar för att mogna. Afkastningen beräknas från
6 till 25 centner kärna och 13 till 45 centner halm.
Sädesarterna lida alla af för stark gödning, och på
humusrik jord, fattig på mineralämnen, uppstår lätt
liggsäd, det vill säga halmen slås af regn ned till
jorden och förmår ej sedan resa sig upp. Hvetet kan
bortfrysa under kalla barvintrar. Rost, brand, sot
och mjöldrygor äro af svampar förorsakade sjukdomar
på nästan alla sädesslagen; de minska ej allenast
skörden, utan sistnämda sjukdom är hos rågen till och
med giftig. En mängd olika insekter angripa sädens
rötter, strå, blad och kärna; råttor, fåglar och
vildt kunna äfven anställa skada på den samma.
Majsen (zea) är en växt från varmare luftstreck. Man
odlar af majs många varieteter, som egentligen skiljas
efter färg och kärnornas form eller mängd; vanligen
uppkallas de efter den trakt, der de odlas. Mest
omtyckt är hästtandsmajs; hönsmajsen har de minsta
kärnorna. Majsens hemland är Amerika. Alla dess
delar äro användbara. Sidoskotten lemna ett fint
foder, och kornen, som sitta i rader på kolfvar,
uppgå ofta till 600 stycken. Sedan kornen aftagits,
äro kolfvarna ett förträffligt bränsle; kolfvarnas
täckblad användas vid papperstillverkningen och till
fabrikation af mattor, halmtäcken, bikupor, bolstrar
o. d. De halmartade stjelkarna skäras och nedsaltas,
hvarefter de med begärlighet ätas af boskapen. Majsen
beskuggar jorden fullständigt, erbjuder således samma
fördel som bladväxterna, och då han odlas i rader och
jorden ofta rensas och luckras, gagnar han äfven som
häck-rensad växt. Han tål den allra starkaste gödsling
och är en förträfflig forfrukt för andra växter,
särdeles för sädesarterna.
Majsen trifves bäst under en medeltemperatur af 15
till 17 grader och behöfver 180 dagar för att mogna,
i varmare klimat blott 100 dagar. Han älskar mer en
torr värme, men motsvarande fuktighet till de första
bladens utveckling. Jorden bör, för att gifva goda
majsgrödor, vara rik på kali, kalk och fosforsyra. Vid
skörden afbrytas först blott kolfvarna, som måste
torkas, hvarefter kornen på maskin aftagas. På
kontinenten skördar man 20 till 75 centner kärna och
60 till 80 centner halm, 6 till 8 centner täckblad
och 10 till 20 centner kolfvar. I grönfoder kan der
af majs skördas ända till 600 centner.
Hirs (panicum) odlas dels som vanlig hirs med vippa,
dels som italiensk hirs eller kolfhirs. Bäst
lyckas han i ett klimat, som är gynsamt för vinodling,
men kan äfven odlas mera nordligt. Han kräfver 110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
