Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängsodlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
God ängsjord bör vara porös, varm, rik på näringsämnen
och ren; lermylla, lermergel och kalkmergel eller
så kallad kornjord är den bästa dertill. Alfven bör
vara måttligt bunden, lätt att bearbeta och rik
på mineralämnen. Styf, grund, stenig, lös grus-
och sandjord egnar sig ej till ängsodling. Läget
bör vara jemnt eller lindrigt sluttande, ytan slät
och så planerad, att hon lätt kan öfversilas med
vatten. Bäst egnar sig härtill ett på näringsämnen
rikt, ej kallt vatten, som kommer från fältspatrika
trakter och genomflutit öppna, odlade områden, med ett
ord ett sådant, som möjliggör bibehållandet af ängens
bördighet utan dyra gödningar. Der det naturliga
läget är sådant, att vattnet ej kan med lätthet sila
öfver och afledas från ytan, måste antingen en del
eller hela ängen omläggas. För detta ändamål afskalas
antingen grässvålen, för att sedermera åter påläggas
den planerade ängen, eller ock ombrytes hela ängen
och igensås sedan med gräs. Sistnämda förfaringssätt
är det bästa för jordens bearbetning och gödning.
Vid bevattningen följas olika metoder, hvarefter
ängsvattningssystemen indelas. Enklast är vattning och
afdikning med öppna diken (S:t Pauls system). Jorden
blir då fuktad nedifrån, hålles frisk, men gödes
ej genom vattnets inverkan, så att extra gödning
med kompost måste gifvas. Öfverdämning låter
verkställa sig der, hvarest hela ängen kan omgifvas
med vallar. Man låter då vattnet, rikt på slam,
inflyta öfver ängen och stå så länge öfver henne,
tills allt slam afsatt sig, jorden blifvit mättad
af fuktighet och skyddad mot kyla. Denna vattning
kan dock ej gifvas vid mera framskriden vegetation,
och växterna blifva derigenom lätt ömtåliga.
Den naturliga öfversilningen består deruti,
att man städse leder vattnet på de högsta punkterna
af ängen och låter det derifrån nedflyta öfver de
öfriga samt drager försorg om dess af ledande. Odlade
ängar förutsätta hela ängsfältets omgestaltning
och förvandling till tegar, terrasser, sängar
m. m. Man utstakar till- och afloppskanaler
samt fördelningsrännor och drar försorg om,
att hvarje del af ängen kan bli lika mycket
öfversilad, men äfven lika fullständigt befriad från
vatten. Tillsättas gödande ämnen, höjes derigenom
vattnets verkan. DränÖfversilning kallas en metod,
som blifvit uppfunnen af Petersen på Wittkiel i
Holstein och utgör ängsvattningens fullkomning. Hon
består deruti, att ängen, oberoende af ytans form,
erhåller en dränering af tegelrör och ofvan dessa på
ytan en öfversilningsanläggning. Från de täckta
dikena (drains) gå till ytan uppstigande rör,
hvilka genom ventiler kunna öppnas och slutas och
ofvantill äro försedda med handtag af trä, som nå upp
’öfver jordytan. Påsläppes vattnet, mättas jorden från
afdelning till afdelning dermed; då vattnet framkommer
ur dränrören, är detta tecken till, att mättningen
är verkstäld, och översilningen afbrytes. Vattnet
från rören begagnas till öfversilning af nedanför
belägna fält. Sålunda har man vattnets både tillopp
och afledning i sin hand, behöfver mindre vattenmängd
och bringar jorden i bästa verksamhet.
Gödning gifves ängarna, utom den vattnet tillför dem,
bäst med gödselvatten, benmjöl, guano, qväfvehaltiga
salter, kali, aska och kompost. Ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
