Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foderodlingen - Ängsodlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klöfvern, afkastningen vida högre, ehuru lucernen
är mera ömtålig för ogynsam väderlek, såsom frost
och väta. Lucernhö är ett af de bästa höslagen, rikt
på qväfve, men derför äfven farligt, enär det lätt
förorsakar trumsjuka, särdeles om våren. Blandadt
med halm, är det oskadligt.
Esparsetten (hedysarum onobrychis) öfverträffar
lucernen i godhet, men trifves endast på starkt
kalkhaltig jordmån och gifver ej så stora skördar,
motstår deremot torkan mycket väl och kan gifva goda
grödor under 10 till 12 års tid.
Stenklöfver (melilotus) odlas sällan i större skala,
har grofva, hårda stjelkar och är för sin starka lukt
ej smaklig för boskapen.
Vicker (vicia) odlas visserligen äfven till fröafkastning,
dock företrädesvis i blandning med hafre m. fl. till
grönfoder, så kallad vickerblandsäd, och kan blandningen
äfven beredas till hö. Arter och plattärter (lathyrus)
odlas äfven till grönfoder.
Spergel (spergula maxima) lyckas bäst i ett fuktigt klimat
på sandhaltig jordmån, mognar på 6–8 veckor, bredsås och
lemnar ett godt, dock något svårtorkadt hö. Skörden deraf
kan uppgå till 30 centner på tunnlandet.
Lupinodlingen har nyligen spridt sig i sandregionens
område. Ursprungligen bekant som gröngödningsväxt och
införd af Wulffen (1820) i Tyskland, användes lupinen
nu mera som grönfoder, betesväxt, till höberedning
och äfven till frötägt. Han trifves endast i lös jord,
liksom äfven seradellan och andra nya foderväxter. Af
lupinen odlas hvita, gula och blåa arter.
Jordärtskocka (helianthus tuberosus) är en härdig
växt, som lemnar ätbara rotknölar samt till utfodring
tjenliga blad och stjelkar, hvilka användas till
bränsle. Vanligen begagnas rotknölarna till utfodring
och kunna utan att skadas lemnas öfver vintern i
jorden. En gång odlad, är denna växt svår att utrota.
Hvit senap (sinapis alba) och palsternacka (pastinaca
sativa) höra, liksom kål och raps, äfven till
foderslagen.
Ängsodlingen har till uppgift att vidmakthålla
och förbättra de naturliga ängarna eller de
artificiela gräsvallarna, vare sig med eller utan
vattenöfversilning. Hvarje äng bär en stor mängd
gräs och örter, men på de goda ängarna bör ett färre
antal gräs af god beskaffenhet i stor massa förekomma,
uppblandade med klöfverarter och goda örter. Angår,
som prunka med blommor i rik färgprakt, gifva klen
afkastning cch hö af mindre god beskaffenhet. På väl
skötta, bevattnade, liksom omsorgsfullt gödslade ängar
förekommer ofta blott en eller ett par gräsarter i
öfvervägande mängd. Man skiljer mellan ö f ver gr as
och bottengräs, och allt efter olika växtförhållanden
tar än det ena, än det andra öfverhanden; under de
bästa åren äro båda slagen lika utvecklade. Grofva,
hårdstjelkiga örter eller sådana med köttiga blad, med
giftiga ämnen, och sådana, som ej ätas af boskapen,
äro att anse som ängsogräs och böra utrotas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
