Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ull och i stället har hår, det skäggiga fåret i
Guinea, marokkofåret, som lemnat stamdjuren
till merinofåren, det tibetanska, som äfven begagnas
till lastdjur och har lång, mjuk ull, hvaraf indiska
själar tillverkas.
Får utan särskilda egenskaper i afseende på ull eller
kött äro: krimfåret, valakiska eller zackelfåret, det
lilla isländska, hundafåret i Ostindien, hedfåret
i Tyskland, Frankrike och Polen, helt litet,
blott vägande 20 till 40 skålpund, zaupelfåret i
Baiern och Oberschwaben samt det tyska landtfåret,
som är omtyckt till slagt. Köttfår benämnas de
till gödning passande raserna; af dessa förekomma på
kontinenten: holländska marskfår, som, slagtade, väga
180 skålpund och finnas vid Nordsjöns kuster, samt
bergamofår från Schweiz och öfre Italien, med en
lefvande vigt af 290 skålpund; de senare äro mycket
afvelsamina och användas äfven som mjölkboskap. Bäst
utvecklade köttfar finna vi dock i England. Bland de
med medellång ull äro här att nämna: southdownrasen,
hvars lefvande vigt uppgår till 350 skålpund, och
cheviots, som väga 90 till 120 skålpund m. fl. Af
långulliga värderas mest: leicester-, förut kallad
dishleyrasen, med en vigt af 300 skålpund, den
mest snabbvuxna och lättaste att göda, men också med
de största anspråken på underhållet, oxfordshire-,
shropshire-, cotswold- och lincolnshireraserna.
Alla dessa får hafva ett förträffligt kött
och god vigt. Företrädesvis ullfår äro merinofåren,
som i Europa först underhöllos i Spanien och sedan
1770 öfverfördes till Sachsen, Österrike och andra
länder. De ädlaste stammarna af detta fårslag äro:
elektoral- (escurial-) rasen, med den finaste ullen,
men en slagtvigt af blott 35 skålpund, samt infantado-
(negretti-) rasen med 50 skålpunds slagtvigt
och kraftigare ull. Den förstnämda rasen förekommer
mest i Sachsen och Schlesien, den sistnämda i Preussen
och Mecklenburg. Betydligt större och försedda med
en mera silkesartad ull äro rambouillet-, mauchamps-
och charmoiseraserna i Frankrike; högfin ull lemna
dessutom padovafåren.
Med största omsorg idkas fårafveln och förädlingen för
frambringande af fin ull. Beten på torra, höglända
marker äro för får de tjenligaste; sommarstallfodring
för dem begagnas mera sällan.
Ett intressant arbete inom fårskötseln är klippningen,
som företages, så snart den på fårens kroppar tvättade
ullen blifvit fullkomligt torr. Det fordras en viss
skicklighet till att väl förrätta detta arbete, så
att ullfällen blir sammanhängande och ullen jemnt
och tätt afklipt intill skinnet, utan att detta såras.
Nyligen har man, för att få ullen så ren som möjligt,
börjat anlägga särskilda bassänger till fårens
tvättning och dessutom användt ånga, särskilda
tvättmedel o. d. Å andra sidan har man börjat
förorda ullens försäljande i otvättadt tillstånd samt
tvättningens öfverlemnande åt särskilda anstalter,
som kunna tillgodogöra ullfettet, ty vid tvättningen
afser man, att äfven en del af detta skall jemte
smutsen aflägsnas från ullen. Vid vanlig tvättning
förlorar ullen af olika fårslag mycket olika del
af den ursprungliga vigten, från 1/3 till 1/2 och
derutöfver. Derefter följer hos fabrikanten den så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
