Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsafverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemna höga stubbar, då trädet är omgifvet af stora stenar,
mellan hvilka väl yxan, men ej sågen kan användas. I sådana
fall nytjar man derför båda verktygen gemensamt. I grofva
träd indrifvas kilar efter sågbladet, hvilket dock måste
ske försigtigt, så att ej stammen uppspjelkas.
Att på detta sätt fälla trädet »från stubben»
är det vanligaste, ehuru ej alltid det
fördelaktigaste. Likväl är det nödvändigt att
stubbarna få qvarstå och med sina rötter binda
jorden på branta bergsluttningar med ringa jordlager,
liksom de på en mager jordmån genom sin förmultning
öka humuslagret. I trakter der snytbaggarna ymnigt
förekomma böra de helst borttagas, emedan dessa
insekter lägga sin afföda i rötterna.
Yxan, med hvilken vedhuggaren aftrummar och klyfver
träden, har en ganska skiljaktig form i olika
trakter. Den hos oss vanliga är rak och i det närmaste
formad som en kil samt till storleken något olika på
skilda trakter. På många ställen i Tyskland begagnas
allmänt den s. k. harzyxan, som har bredare blad
än vår och är krumböjd, så att yxans hela öfre kant
följer den båglinie, som armens rörelse vid huggningen
be-skrifver. Den amerikanska yxan har på bredsidorna en
långs gående upphöjd kant eller en buckla, på hvilken
ensamt klämningen verkar vid klyfning. Likaledes har
sågen en olika konstruktion; de två hufvudformerna äro:
den raka stocksågen och den bugtiga eller månformiga,
hos hvilken tandraden sitter i en båglinie och bättre
följer armens rörelse vid sågningen, hvarför denna
verkar utefter en större längd af sågbladet än den raka
sågen. För öfrigt kunna sågtändernas form, afstånd och
skränkning vara ganska skiljaktiga.
Der stubb- och rotveden tillvaratages, uppbrytas
stubbarna. Man borttager då jorden omkring de
största rotgrenarna, afhugger dessa och uppbänder
stubben medelst spakar och bräckbommar, hvarvid
arbetet underlättas, om stubben först klyfves. På
en lös jordmån och för trädslag som ej hafva djupa
rötter går detta ganska lätt för sig och användes
derför äfven belst. Man har äfven konstruerat
särskilda stubbrytningsmaskiner, af hvilka finnas
många slag. En af de äldsta och enklaste är den så
kallade valdteufeln (fig. 265), hvilken består af
en stark, jernbeslagen hafstång med dertill hörande
kettingar. Genom kettingen A, som slås om något
fast föremål, såsom en annan stubbe eller ett träd,
erhåller häfstången C en stödjepunkt vid o, omkring
hvilken hon kan vridas fram och åter. Omkring en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
