Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virkets aptering och användning - Vedbrand och träkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gärdsel, stör och hank eller vidjor. Till gärdsel
är asp det bästa träslaget, liksom det äfven är
det varaktigaste till täckdikning, men vanligast
användes dock gran. Den starkaste och mest varaktiga
stör erhålles af en, hvarför en förståndig landtman,
som har godt om enbuskar, särskildt tuktar dessa
till störskog genom att i tid uppqvista dem. Näst
enen utmärka sig undertryckta unggranar, som
växt i skugga, samt grenar af större granar för
sin duglighet till stör; den sämsta stören gifva
ungtallar och klufven tallstör. Till hank begagnas
granqvist. Till stängning af en famn gärdesgård
beräknas 6 till 7 stycken gärdsel af 12 fots längd,
2 par stör utom sträfvor och 6 stycken hank. Sorn
ett bevis på gärdesgårdarnas skogförödande verkan
anföra vi efter Agardhs statistik, att ett mantal i
Vermlarid har att i medeltal underhålla 32 143 alnar
gärdesgård, hvartill fordras en virkesåtgång af nära
40 000 kubikfot. Visserligen äro gärdesgårdarna nu mera
borttagna på flera af våra mera uppodlade slättbygder,
men ännu finnas skogfattiga orter inom landet, der
innehafvaren af en jord, som saknar all skog och är
så liten, att hon knapt kan föda några kreatur, likväl
anser sig kunna underhålla tusentals alnar gärdesgård.
Vedbrand och träkol. Huru ansenlig den virkesmassa
än må vara, som årligen förbrukas i och för de nu
omtalade eller antydda och ännu flera ändamål, åtgår
dock en vida större till vedbrand. Vedens brännvärde
eller förmåga att utveckla en viss värmemängd
under en gifven tid är ganska olika hos olika träslag,
liksom dessa i öfrigt förhålla sig olika under sjelfva
förbränningen. De vanliga brännmaterialen utom veden
äro träkol, stenkol, kåks och torf, och deras brännvärde
sinsemellan brukar man uttrycka genom det antal
värmeenheter, som hvart och ett förmår utveckla. Med
värmeenhet menas då den värmemängd, som erfordras för
att höja temperaturen hos ett skålpund vatten en grad
C. Enligt anstälda undersökningar utvecklar
stenkol...............................................
mellan 7 - 8000 värmeenheter,
träkol
...............................................
nära 7000 »
kåks...................................................
omkring 6000 »
torf efter graden af
uttorkning........................... 3-5000
»
vanlig lufttorkad ved.................................
nära 3000 »
I praxis kan man antaga, att en famn ved à 100
kubikfot fast mått i brännvärde motsvarar ungefär 4
till 5 tunnor stenkol, 8 till 9 tunnor kåks samt 20
tunnor träkol.
Förhållandet mellan de hårda och mjuka träslagen i
detta afseende är i allmänhet sådant, att de förra
brinna långsammare, men gifva en mera ihållande glöd,
hvarför de med större fördel användas vid sådan
eldning, der det hufvudsakligen kommer an på att
erhålla en stadig och långvarig värme, t. ex. vid
eldning i boningsrum, under ångpannor, i tvätt-
och strykinrättningar o. d. Är det åter af vigt
att framkalla en hastig värme utan afseende på dess
varaktighet, såsom för bagare, krukmakare, i kalk-
och tegelugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
