Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedbrand och träkol - Kolningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
m. m., användas hellre de mjuka träslagen, såsom
gran, asp och pil, hvilka utveckla en hastig och
stark, men snart aftagande hetta. Den starkaste och
mest ihållande hettan, sådan som fordras i smedjor,
hyttor och smältugnar, gifva trä- och stenkolen.
All ved till bränsle bör vara så torr som
möjligt. Ju råare han är, desto mera värme bortgår
för fuktighetens utdrifvande och vedens uppvärmning
till den grad, att han kan utveckla, bränbara gaser
och brinna med låga. De olika träslagen brinna, som vi
nyss nämde, ej på samma sätt, ty en del, såsom gran,
lärkträd och ek, spraka dervid starkt, andra mindre,
såsom tall och asp, medan deremot bok, björk och al
brinna helt tyst. Barrträden och bland löfträden
i synnerhet rönn gifva mycken rök; bok, björk och
al ryka deremot foga. Gammal, hartsig barrved har
betydligt större brännvärde än ungskog; i fråga om
löfträden anses medelålders skdg hafva det högsta
brännvärdet. Bland våra inhemska trädslag gifva bok,
afvenbok och lönn det bästa bränslet; derefter komma
björk, ek. mogen kärnfur och al samt grenar af gran
och lärkträd; sämst till bränsle äro omogen barrved,
asp, lind, poppel och pil.
Kolningen utgör ett af de vigtigaste föremålen
för vårt lands skogsskötsel, i synnerhet i våra
bergslager. Hon är ingalunda så enkel och lätt som
mången torde tro, utan fordrar en rik erfarenhet
och uppmärksamhet på en mängd omständigheter, sorn
betydligt vexla efter olika ortförhållanden. Här är
naturligtvis ej rätta stället att närmare beskrifva,
huru en kolning skall i sin helhet utföras; vi
kunna endast fästa oss vid det hufvudsakliga, med
angifvande af de olika metoderna och uppmärksamheten
hufvudsakligen riktad på de hos oss rådande
förhållandena.
Den uräldsta formen för vedens kolning är den i
gräfda gropar, och som sådan torde kolningen vara
lika gammal som bruket af metallerna. I denna form,
fastän betydligt förbättrad, lär kolningen ännu
bedrifvas af kineserna och lemna särdeles gynsamma
resultat. Ofvan jord synes liggmilan bilda en
öfvergång från kolning i grop till kolning i stående
mila eller s. k. resmila, hvilken senare, att döma af
beskrifningar hos Teofrastos och Plinius, synes
ha varit känd redan af greker och romare. I mellersta
Europa idkades kolning åtminstone i Böhmen och
Sachsen redan före Karl den stores tid. I Sverige voro
liggmilorna de ursprungliga, och enligt Wallner var
det först de under Gustaf II Adolf och Kristina hit
inkallade vallonerna, som hos oss införde bruket
af resmilor. Sedan mer än ett århundrade tillbaka har
man anstalt försök med kolning i enkom murade ugnar,
och vi skola i det följande något återkomma dertill.
Då veden antändes och får brinna under obehindradt
tillträde af luftens syre, fortares han helt
och hållet, förlorar sitt sammanhang, och hans
beståndsdelar bortgå till allra största delen i
gasform; endast en helt ringa återstod af aska, de
mineraliska beståndsdelarna, qvarblifver. Sker deremot
förbränningen under obetydlig tillgång af luft, så att
veden ej kan brinna med låga, utan endast upphettas
genom glödning, bortgå visserligen det i veden varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
