Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inresning, hvarför hon kallas riktstång, äfven
qvandelstång. Derefter inreses veden likformigt
och jemt åt alla håll omkring pipan, de innersta
lagren nästan lodrätt, de yttre något lutande
inåt pipan, hvarvid iakttages, att den finaste och
torraste veden kommer längst in, for att underlätta
milans tandning. Större mellanrum mellan vedstyckena
igenfyllas med finare ved och qvistar, i synnerhet i
ytterkanten af milan. Sedan underveden blifvit
på detta sätt inrest, pålägges kullen, till hvilken
användes kortare stycken samt grenar, bångar, gamla
brandar och dylikt, så att han erhåller en hvälfd form
med sakta sluttning mot brynet. Hel kull kallas det,
då kullveden är 1/2 af underveden, half kull åter då
han endast är 1/3. Då veden är fullständigt inrest,
säges milan vara vedredd.
Derefter följa risningen och stybbningen. Till risningen,
hvars ändamål är att hindra stybbens nedrasning, användes
helst granris, i brist derpå äfven ljung, ormbunkar, löf
m. m., som med storändarna instickas mellan veden nedifrån
och uppåt, så att milan erhåller liksom en granrismantel
af 4 till 5 tums tjocklek på sidorna och något tjockare
ofvanpå kullen. Ofvanpå riset uppkastas stybben, hvarmed
vanligen börjas ofvanpå kullen och fortsättes på underveden
nedifrån uppåt. Stybbningen sker till olika tjocklek, från
4 ända till 10 turn, allt efter kolvedens torrare eller
råare beskaffenhet, milans läge med afseende på blåsten,
årstiden och stybbens beskaffenhet m. m., så att stybbningen
göres tunnare, då man kan vänta en långsammare gång af
kolningen och tvärtom. Till stybbningen användes helst
gammal kolstybb, men i brist derpå en blandning af mylla,
lättlera och sandjord.
Milan är nu färdig till tandning, som verkställes tidigt om
morgonen och vid lugnt väder. Dertill användes kol och
tinklufven, fullkomligt torr ved, i synnerhet kol, som
tänder säkrare och gifver större hetta. Några större
glödgade kolstycken eller påtänd torrved, s. k. fyr,
nedsläppes i bottnen af pipan, som derefter fylles med kol
eller ved till ungefär 1/3 af sin höjd; sedan fyren hunnit
väl tända, fylles hela pipan. Vid begagnande af ved till
tandningen och pipans fyllning, måste denna upprepas två
till tre gånger, innan pipans öppning tilltäppes. Samtidigt
med tandningen uppstickas vid milans fot några draghål
genom stybbningen eller s. k. fötrymningar. På stora milor
med brant resning måste man ofta, för att qvarhålla stybben,
uppsätta ett eller två blockhvarf af klufvet virke, hvilka
stöttas genom in borrade stänger, såsom fig. 276 utvisar.
Sedan milan blifvit säkert tänd eller eldsatt, som man
säger, börjar den egentliga kolningsprocessen, hvarunder
kolarens förmåga och erfarenhet i synnerhet sättas på prof.
Hans förnämsta åliggande är då att leda hettans gång i milan
så, att afkolningen försiggår jemt och likformigt öfver alla
hennes delar och elden ej går ut för tidigt i någon särskild
del. För detta ändamål uppsticker han och tilltäpper
omvexlande och efter behof dels fofrymningar, dels rökhål i
öfre delen af milan vid brynet och derifrån nedåt. Han
bedömer kolningens gång efter färgen på röken. Denna är i
början gråhvit med skarp lukt, blir sedermera allt ljusare
och nästan färglös samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
