Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valet af kolbotten är af största vigt, emedan
kolningens resultat till stor del betingas af bottnens
beskaffenhet. Helst använder man en gammal botten;
men då en ny skall anläggas, tillses framför allt, att
han är fast och jemn, torr samt fri från drag. Han bör
vara så belägen, att kolveden lätt kan ditforslas, att
vatten finnes i närheten for milans släckning, samt
att denna är skyddad för stark blåst; det sistnämda
kan dock ernås genom särskilda vindskärmar, som
allmänt begagnas i Tyskland. Men äfven vid anläggande
af en ny kolbotten söker man förbättra jordytan genom
stybb från en gammal botten. Man beräknar, att en
gammal botten lemnar en tiondedel mera kol än en ny
under i öfrigt lika omständigheter.
Kolveden bör framför allt vara så torr som möjligt,
hvarigenom kolningen går fortare och säkrare; han
bör derför fällas och uppläggas till torkning minst
ett år före milans resning. Genom den gröfre vedens
klyfning underlättas torkningen betydligt, något som
likväl ej vanligen begagnas hos oss, men väl i andra
länder, der kolningen skötes med större omsorg. För
våra vanliga resmilor med ett hvarf kolved aftrummas
denna till 9 à 10 fots längd, för resmilor med två
hvarf till 5 à 6 fot. Veden skall vara väl qvistad,
så att inga större tomrum uppstå vid inresn ingen,
och både groft och smått tillvaratages, så att till
och med grenar och qvistar af ett par fingrars
tjocklek användas for att täta veden vid inresningen.
Löf- och barrved kolas ej gerna tillsammans, men väl
tall och gran, björk och al o. s. v. Till formen utgöra
resmilorna stympade koner med hvälfd kull. Storleken
kan vara ganska olika; den hos oss vanligaste är den
s. k. 14 eller 15 famnars milan, det vill säga en som
på midten håller 14 eller 15 famnar i omkrets och hvars
bottenradie då blir 16 till 17 fot. Men både större och
mindre milor begagnas äfven. Milans öfre omkrets kallas
bryn, den nedre fot.
Vid inresningen utmärkes först omkretsen för foten med
i marken nedslagna pinnar; sjelfva bottnen erhåller en
lutning af 4-10 tum från medelpunkten till omkretsen.
Först uppsättes pipan i midten antingen medelst 3–4
starka och raka stänger, som sammanhållas med en vidja
och bilda pipans hörn, eller ock uppreses och sträfvas
en stock, i hvilken två kilar äro inslagna och i ändarna
förenade genom en tvärslå, hvaromkring pipan reses.
Pipan bildar således ett tre- eller fyrkantigt rum i
milans midt med omkring 8 till 10 tums sida. Inuti pipan
uppsättes en lång stång, som skjuter upp omkring 3 alnar
öfver milveden och tjenar till riktpunkt vid vedens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>