Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvuddragen af en kolning i vanlig resmila med pipa;
vi skola nu gifva några antydningar om de derifrån
afvikande sätten för milkolning.
Resmila med hjertstock. Midt på kolbottnen uppreses
en 7 till 8 tum tjock, rak stock, hjertstocken,
som är ungefär 3 fot kortare än milveden och omkring
hvilken den senare inreses. Derigenom bildas ofvanpå
hjertstocken en trumma eller pipa af omkring 3
fots längd, uti hvilken tändningen sker. Vid detta
kolningssätt ledes hettan under hela tiden i samma
riktning eller utåt och nedåt.
Molinders mila och vermlandsmilan. Båda skilja
sig från öfriga resmilor deruti, att kolbottnen har
en jemn lutning, ej öfverstigande 2 fot, samt att
de äro försedda med så kallade varmgångar. Med
varmgång eller eldgång menas ett 3 fot bredt lager af
fin, torr och lätt an tänd lig ved, som anbringas
ifrån milans midt rakt ut till omkretsen. Den
hufvudsakliga olikheten mellan båda består uti
inresningen och tandningen. Vid den molinderska
milan, så kallad efter sin uppfinnare, inreses
veden utan pipa eller hjertstock omedelbart omkring
riktstången, hvilken likväl är betydligt gröfre än
för vanliga milor, nämligen 6 tum i storändan. Den
ved, som kommer närmast stången, är kortare, för
att milveden derigenom må erhålla en tillräcklig
lutning. Varmgången anlägges ifrån milans midt till
bottnens öfversta kant, och tandningen sker vid
milans ytterkant i vaumgången, hvilken hettan först
följer och hvarifrån hon vidare utbreder sig. Vid
den vermländska milan åter inreses veden på vanligt
sätt med pipa eller hjertstock, och varmgången
anlägges från milans midt till bottnens understa
kant. Tandningen sker i pipan eller på hjertstocken,
hvarifrån hettan drager sig nedåt genom varmgången
och vidare ledes derifrån uppåt. Dessa milor hafva
den fördel, att de utan mycket besvär kunna anläggas
i backsluttningar *).
Den tyska resmilan eller harzmilan, som
äfven kommit i bruk på flera ställen i Sverige,
har merendels 2, någon gång 3 hvarf inrest ved af
4 till 5 fots längd med en kull af kort och fin
ved. All ved, som håller mer än 5 tums tjocklek,
klyfves. Vanligen begagnas ej pipa, utan tandningen
sker genom en särskild kanal, som vid vedens
inresning bildas utefter bottnen från midten ut
till ytterkanten. Derför inlägges vid resningen
midt på bottnen näfver, torr finklufven ved och
dylikt till så stor höjd, som fordras för att
tända den torraste milveden, hvilken sättes närmast
deromkring. Tandningskanalen bildas på det sätt,
att ett vedstycke vid inresningens början lägges
på bottnen i radial riktning från medelpunkten och
den närmaste milveden ställes på sidorna af det
samma. Allt efter som resningen fortgår, utdrages
vedstycket ända till ytterkanten af foten. Vid
tandningen införes genom kanalen en lång stång med en
antänd näfver eller ett bloss i ändan, hvarigenom den
i milans midt varande näfvern och torrveden påtändes.
Den italienska resmilan är den största bland
resmilorna och innehåller två hvarf mil ved af 6 till
7 fots längd samt derofvanpå en kull af 2 fots
*) En närmare beskrifning på så väl dessa, som andra
kolmilor, finner man i skriften Om kolning i mila,
af G. Svedelius, Stockholm 1872.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
