Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogens biprodukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kimrök beredes af det sot, som bildas vid hartsartade
ämnens förbränning och för detta ändamål insamlas i
särskilda rökfång. Dertill användes sot af näfver,
tyrved (fet och kådig tall) och i synnerhet affall
af kåda, som qvarblifver vid hartskokning. Den
finaste kimröken eller lampsot, som erhålles
vid förbränning af olja, begagnas till beredning
af tusch.
I skogrikare orter utgör tjärbränningen så väl för
husbehof, som till afsalu, en ganska betydlig binäring
till skogshushållningen, i synnerhet som dervid kan
tillgodogöras en mängd virke, som eljest vanligen
ej kommer till någon nytta, nämligen stubbar och
rötter. På enklaste sättet tillverkas tjäran uti
s. k. tjärdalar, eller trattformiga, på insidan
med lera öfverdragna brädväggar, som anläggas i en
backsluttning, så att tjärdalen på ena sidan har
stöd i backen, medan han på den andra stöttas af
stockar. I bottnen är ett hål, som står i förening med
en afloppstrumma, genom hvilken tjäran utrinner. I
tjärdalen inlägges tjärveden hvarftals så tätt som
möjligt, hvarefter han ofvanpå risas och stybbas med
sand. Tjärbränningen tillgår sålunda ungefär på samma
sätt som kolning i mila. Till tjärved begagnas med
största fördel s. k. tyrstubbar, eller tallstubbar
med kådigt virke, hvilka fått qvarstå ett antal år
efter trädens afverkning, hvarigenom deras hartshalt
betydligt ökats. För öfrigt kan all fet tallved
begagnas. Man beräknar, att vid en dylik tjärbränning
100 kubikfot torr ved gifva en tunna tjära.
Med mera framgång än för kolningen har man för
tjärbränningen användt enkom uppbygda ugnar. De
förut mest brukliga slagen af tjärugnar voro
s. k. mantelugnar, som på sina ställen ännu
begagnas. De bestå af två af tegelsten uppmurade
kupor, den ena innanför den andra; tjärveden
inlägges i den inre kupan,, och upphettningen sker
i mellanrummet mellan båda kuporna. I senare tider
har man börjat i stället för den inre tegelkupan
använda en jerncylinder, hvilken är starkare och
bättre genomsläpper värmet samt följaktligen fordrar
en mindre bränsleåtgång. Fig. 280 framställer en
dylik i lodrät genomskärning. A är en cylinder af
1/4 tum tjock jernplåt, omkring 10 fot hög och 7
fot i diameter och rymmer således mellan 3 och
4 famnar (3 alnars) ved. Han är insatt uti en
rund murad ugn, som inuti är ett par fot vidare
än cylindern. Mellanrummet mellan båda är genom
ett utskjutande lager af mursten (c c i figuren),
hvilket i spirallinie följer tätt efter cylinderns
sidor uppåt, inrättadt till en rökkanal, genom
hvilken hettan från eldstaden a passerar 3 gånger
rundt omkring ugnen, innan hon slappes ut upptill,
b b äro rökgångarna; i den nedersta, der hettan
är starkast, är cylindern skyddad deremot genom en
fodring af mursten. Takplåten har en rund öppning,
som kan stängas med ett tätt tillslutande lock
g. Genom denna insattes veden och ställes på ända
så tätt som möjligt. När distilleringen skall börja,
inledes ånga genom röret f, för att fortare uppbringa
temperaturen till 100°. Genom ett hål i bottenplåten
kommer den utrinnande tjäran i röret e och tunnan B,
medan de gasformiga distillationsprodukterna genom
ett vid takplåten fastskrufvadt rör d ledes till
kondenseringskärlet C. Här afsattes en del och
nedrinner genom röret h i den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
