Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om menniskan kan spåras ej blott under den qvartära
ålderns första tider, samtidigt med mammuten,
grottbjörnen och den ullhåriga noshörningen, utan
äfven ett stycke in i tertiärperioden, har jagten
så uråldriga anor, att knapt någon annan yttring
af vårt slägtes långa »kamp för tillvaron» kan med
henne jemföras. Sankt Göran med draken, den allbekanta
gruppen på nationalmuseet i Stockholm, kan visserligen
sägas förskrifva sig från i går, då man jemför dess
ålder med vår aflägsenhet från de tider, på hvilka
han pekar; men ej osannolikt är han en representant
för de länge qvardröjande, ehuru af fantasin i
oändlighet omgjorda minnena från den mensklighetens
fornålder, då hon ännu hade att kämpa med en och
annan qvarblifven individ af en förgången, bålstor
fauna. Intet namn på de menniskornas välgörare,
som utkämpade så fruktansvärda strider, har genom
årtusendena kunnat rädda sig öfver till oss; namnen
Nimrod, Simson, Herakles, Orion, Teseus ha tillhört
hjeltar i striderna mot djurslag, af hvilka väl de
flesta arterna ännu finnas till. Jagten var i detta
tidehvarf en berömlig bragd.
Hon var äfven en gagnelig gerning, som skaffade
menniskorna, om ej deras enda föda, åtminstone
en vigtig del af den samma, och i samma mån
vilddjuren trängdes tillbaka, blef denna sida jagtens
hufvudsakliga. Allt efter som jordbruket inkräktade
på jagtmarkerna, hvilkas innehåll upphört att anses
för outtömliga, måste egenskapen af gagnelighet dela
rummet med en nu framträdande egenskap hos jagten,
den af ett nöje. Men när jagten börjat betraktas som
ett nöje, måste hon ock komma att blifva ett särskildt
föremål för uppmärksamheten hos de mäktiga bland
menniskorna, hvilka ock efter hand började tillegna
sig henne som en sin tillhörighet. Jagten, till
en början den på högdjur, blef ett regale, hvilket
snart hägnade äfven mindre villebråd, och till sist
vågade bonden endast skrämma bort, ej fälla den hare,
som plundrade hans kålgård. Lagstiftningen skyddade
villebrådet med ett slags ömhet, och en hjorts lif
fick högre värde än en menniskas.
Jagten blef nu dels en «nobel passion«, som
anstod höga herrar, dels ock ett särskildt
yrke, med sina fasta plägseder, sitt utvecklade
konstspråk, sitt slags vetenskap och sina
konstfärdigheter. Arbetsfördelning uppkom: man
ack jägare för hjortjagt och för «lilla jagten«,
fasanjägare och falkenerare. Jägaren och forstmannen
voro mestadels förenade i en och samma person; än i
dag betitlas ju våra skogstjenstemän jägmästare*),
ehuru tjensten ej ålägger dem att vara jagtkunniga.
Indelningen i stora och lilla jagten har ej nu
mera samma betydelse som förr, sedan jagtregalet
upphäfts och lagstiftningen i hit hörande ämnen
blifvit alldeles förändrad derigenom, att jagträtten
efter 1789 års revolution i allmänhet återgått
till jordegaren. Emellertid brukar man anse elgen,
kronhjorten och dofhjorten, rådjuret, gemsen,
stenbocken och vildsvinet, äfvensom björnen, vargen
och lon samt bland fåglarna trappen, fasanen, svanenr
tranan, hägern, tjädern (och understundom orren)
såsom föremål för den stora
*) I stället för ofverjägmästare ha vi nyligen fått
skogsinspektörer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
