Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jagten, medan öfrigt villebråd föres till den lilla.
Somligstädes har man äfven haft en mellanjagt, till
hvilken man fört rådjuret, vildsvinet, orren och hjerpen.
Tyskland är »jagtvetenskapens» hemland, liksom det
är skogsvetenskapens. I England har väl jagten
allt sedan Wilhelm Eröfrarens tid omsorgsfullt
vårdats, och engelsmännen sky ännu inga kostnader
för att uppdrifva sina jagtmarker till höjden af
fullkomlighet: inga öfverträffa dem i bemödanden för
acklimatisering af främmande djurslag och i att än
bevara, än korsa jagthundsraser; men de för landet
egna förhållandena i afseende på jordbesittningen
och den höga jordkulturen, som starkt begränsar
jagtrnarkerna, ha här gjort Jagten hufvudsakligen
till en fråga för aristokratin. Vill en rik engelsk
partikulier rätt tillfredsställa sin jagtlust, far
han till främmande land, t. ex. Norge. I Tyskland
fick jagten under skickliga yrkesmäns händer en
hög allmän utbildning; de samlade erfarenheterna
systematiserades till en vetenskap, som i äldre tider
praktiskt inhemtades af jägmästarnas ämnessvenner och,
då skogsläroverk uppkommit, som sjelfständigt ämne
studerades vid dessa. Jagten var här till senaste
tid förbehållen furstarna och egarna af säterier
(riddargods). Väl lossade 1848 års hvälfningar något
på de strama banden; men stränga jagtstadgary som
strängt tillämpas, uppehålla ännu många vildbanor,
och ett minimum af storlek (160 svenska tunnland)
är faststäldt, för att en egendom skall medföra
jagträtt. Dertill måste här, som äfven i Frankrike,
den enskilde jägaren årligen lösa ett tillståndskort,
som han måste bära på sig, då han begagnar sin
jagträtt. I Frankrike, som öfverflödar af jagtvänner,
är det egentliga villebrådet så medtaget, att man der
kallar småfågelskytte för jagt; i de romanska länderna
finnes ingen egentlig jagtvård, och italienarnas
passion för jagt känner inga gränser. Äfven Schweiz
är i hög grad »utskjutet», och den mycket omtalade
gemsen är der en half myt.
Björnen och lon äro utdöda i Tyskland, de samma och
vargen fullkomligt i Storbritannien och Danmark; den
sistnämda, som i Frankrike är till och med talrikare
än i Sverige, finnes qvar i vestra Tyskland och
längst i det östra, der äfven enskilda exemplar
af elgen någon gång ännu träffas. Vildsvinet har
blifvit undanträngdt till jagtparkerna, och hjortarna
ha dragit sig undan till de stora skogarna. Sedan
1848 har på en del trakter antalet af rådjur och
harar äfven minskats. Landtmannen och skogsodlaren
sågo i det hungriga villebrådet en fiende och hade
visserligen skäl till klagan, då det blef allt för
talrikt, utom faran för hjorten, som under en tid på
året till och med anfaller menniskor. Fullkomligt
obefogadt sökte man hos oss göra elgen och bäfvern
till skadedjur på grund af deras påstådda åverkningar
å skogarna, om hvilka man eljest icke var synnerligt
mån; mera grundade synas klagomålen från det i de
ständiga fejderna med Danmark härjade Öland varit
öfver de skador, som hjortar och vildsvin anstälde
på öns sädesfält, tills det på 1752 års riksdag
utverkades, att det senare slaget villebråd finge
nedskjutas. Stiger ej vildstocken öfver en bestämd
höjd, är den föda, han behöfver, jemförelsevis så
obetydlig, att det ej med fog kan talas om någon
verklig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
