Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dels äro nämligen de matnyttiga resultaten af en
vårdad jagt bestämdt öfvervägande olägenheterna,
dels får icke jagtnöjet anslås ringa. De uppfriskande
kroppsliga och moraliska inverkningarna af jagten
öfverträffa vida de gymnastiska och militära
öfningarnas och äro särskildt ovärderliga för dem,
som af sitt yrke tvingas att föra ett stillasittande
lefnadssätt. För nationen är det långt ifrån ovigtigt
att, som Tyrolen och Schweiz, ha män, som äro vana
att ströfva på bergen och med »säker hand och säkert
öga» skicka en kula efter ett flyktande villebråd, och
våra björn- och elgjägare, våra sälskyttar m. fl. äro
ofta typer af härdighet, styrka och manligt mod,
hvilka lätt kunde förvandlas till elitsoldater. Den
utomordentliga uppöfnirig af ortsinnet, man träffar
hos dessa män, vore i krig mycket användbar.
Der större, sammanhängande skogssträckor finnas, kunna
utan olägenhet 2 till 3 hjortar, 2 till 4 rådjur och 1
vildsvin finnas på 500 tunnland skog. Ligga fält inuti
skogsmarken eller i dess närhet, måste vildsvinen
alldeles vara borta och hjortarna minskas till hälften
af det nämda antalet. I ett skogsrevier på 10 000
tunnland kunna för den skull, den årliga tillväxten
oberäknad, beqvämligen finnas 40–60 hjortar och
80–100 rådjur, mindre då löfskogen är förherskande,
än då skogen innehåller uteslutande barrträd. Elgen
kräfver något större, renen, på grund af de födoämnen
han enkom behöfver, ojemförligt större utrymme. Deri
årliga tillväxten anses vara: på 4 kronhjortar 1, på
3 dofhjortar 1, på 6 rådjur 3, på 2 harar 4; på elgen
och renen komma 1 för hvardera. Antalet afkomlingar
är visserligen större, men här ha i beräkningen
medtagits de mångahanda olycksfall, som inkräkta på
återväxten. Fälles så mycket som årligen tillkommer,
uppehälles vildbanan på samma höjd.
Icke allt slags mark är lika passande för allt slags
villebråd. Hjortar undvika slät skogsmark, men älska
höglända skogstrakter med snår och klippor, med något
rinnande vatten och sumpställen, helst kärrhålor med
lerbotten (»djursölor»), der de om sommarn kunna
svalka sig och om vintern träffa gröna blad. Hög skog,
som under den kalla årstiden skyddar dem mot blåsten
och om sommarn skänker dem skugga, är äfvenledes
nödvändig för deras trefnad. Rådjuren deremot trifvas
äfven i styckade skogstrakter. Skall ett alldeles
utblottadt revier förses med villebråd, finnes ingen
annan råd än att ditflytta sådant, som uppfångats på
andra håll och framforslas med särskilda medel. Det
slappes på en tillräckligt rymlig, enkom gynsamt
belägen och väl inhägnad mark, der det får godt
foder i ymnighet samt nödigt skydd och får vara fullt
fredadt. Rofdjur och hundar hållas derifrån, och med
saltsleken - högar af fet lera, blandad med salt -
och om vintern friskt hö söker man göra det nya hemmet
så behagligt som möjligt för fångarna. När djuren
ökat sig och blifvit vana vid trakten, öppnar man
året derpå en del af inhägnaden och låter dem komma
ut på klöfver-, hafre- och rofåkrar, som för detta
ändamål odlats i närheten. De vänja sig sålunda vid
längre .Utflygter och återvända till sitt tillhåll.
Vill man upphjelpa en mycket förfallen vildbana,
d. v. s. hela villebrådskapitalet på ett revier,
måste följande åtgärder vidtagas. Under några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
