Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges jagtväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som alltså influtit i lagstiftningen, härleddes sedan
det af privilegier: har konungen jagträtt, kan han åt
andra afstå en del af den samma eller förläna dem med
vissa företräden. Redan i 1617 års adelsprivilegier
förekommer jagten som en adelns tillhörighet, om
också ej uteslutande: i de två jagtstadgarna från vår
stormaktstid - den första af 1647, den andra af 1664 -
likaledes; emellertid är adelns jagträtt redan i den
senare något kringskuren. Då förslaget till allmän
rikslag afhandlades på riksdagarna 1731 och 1734, kom
det till häftiga sammandrabbningar mellan å ena sidan
de ofrälse stånden, som försvarade den gamla svenska
grundsatsen, att enhvar skulle få jaga å egen mark,
och å den andra adeln, som sökte häfda den yngre,
genom i landet inkomna tyska rättsideer förstärkta
grundsatsen om konungens jagträtt och adelns i kraft
deraf undfångna privilegier. På det lagens antagande
ej skulle fördröjas, måste man låta den retsamma
frågan om jagträtt tills vidare anstå. Med Gustaf
III:s skatteköpsförordning blef den äldre grundsatsen
åter fullt gällande, och då 1808 års jagtstadga
utfärdades, hade man lemnat å sido alla tankar på
jagten såsom ett regale och ett ståndsprivilegium:
hvar och en, som lagligen egde eller besutte jord,
skulle, med de undantag, som följde af fridlyst tid
o. a., ega rätt att idka allt slags jagt, frälseman
och skatteman ega rätt till jagt å egen, från andras
skild mark, samma rätt tillkomma boställsinnehafvare,
kronohemmans åbor å deras innehafvande egor o. s. v.
Senaste jagtstadga är af den 21 oktober 1864. Flera
ej obetydliga förändringar ha sedan dess vidtagits:
bäfvern är tills vidare alldeles fridlyst, den i
landet införda moripans fortväxt skyddad och fasanen
upptagen bland svenska fåglar som fridlyst; premierna
för räf och en del roffåglar ha borttagits, så att
sådana nu mera endast utbetalas för björn (50 rdr),
varg (25 rdr), lo (25 rdr) och järf (10 rdr). Äfven
fridlysningstiderna äro något ändrade. Det villebråd,
stadgan skyddar, är utom de nämda: elg, hjort, rådjur
och ren, hare, rapphöns, svan, gräsand, ejder, enkel
och dubbel beckasin, tjäder, orre, hjerpe samt dal-
och fjällripa. Det är att hoppas, att jagtstadgan
kommer att omhägna flere arter fåglar; småfåglarnas
sak förfäktas tills vidare af flera sällskap med
namnet småfåglarnas vänner, bildade efter mönstret
af ett sådant, som stiftats i Göteborg.
Regale eller privilegium, var dock jagten antagligen
faktiskt nästan fullkomligt fri ända till nyare
tider. Väl utfärdades tid efter annan drakoniska
förbud mot jagt på Öland, som var förbehållen som
kunglig jagtmark - i ett bref till göta hofrätt den 29
december 1692 förklarade Karl XI, att den, som första
resan beträddes med öfverträdelse af jagtstadgan, vore
förfallen till lifstidsarbete på Marstrands fästning
o. s. v. - väl förbjöd Johan III vid lifsstraff
fällande af svan på 10 mils omkrets kring Stockholm,
väl saknade jagtstadgarna och de upprepade särskilda
kungliga förbuden icke all betydelse, och väl låg ett
starkt intresse i att pelsdjuren skyddades i tider,
då man af dem fick en vigtig del af sin beklädnad;
men landet var för vidsträckt och för glest befolkadt,
att lagarnas efterlefvande kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
