Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagtväsendet i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fått den högsta utbildningen och sattes under
feodaltiden i formligt system, fick sitt eget språk
o. s. v. Parforcejagten är känd från romantiserade
skildringar: en mängd hundar, 50 till 100 eller
flere, släptes på en hjort, som omsider tröttnade och
satte sig till motvärn, då han med hirschfängaren
fäldes af en bland jägarna, hvilka till häst följt
jagten. Denna art af den stora jagten blomstrade i
synnerhet i Frankrike; i Tyskland hade man äfven en
annan, hufvudsakligen för höga herrars förlustelse
afsedd, hvarvid man samrnandref en mängd hjortar på en
mindre trakt, från hvilken de sedermera framdrefvos
mot en särskild skjutbana. Detta var den »gamla goda
tiden», hvilken länge sörjdes af de veteraner, som
öfverlefde honom och sågo detta i sjelfva verket
grymma jagtsätt allt mera gifva vika för de »nya
idéerna». »Öfver hufvud har det i många stycken
blifvit mycket sämre med jagten än tillförne»,, säger
en af dessa veteraner, en tysk författare i jagt. »Ej
nog med att hvarken björn- eller varghetsjagter
längre kunna hållas: äfven hetsjagterna på vildsvin
ha blifvit sällsynta, falkenerare finnas nära på ej
mera, och de ädla parforcejagterna, dessa de skönaste
och mest upplifvande af alla jagter, ära nu blott i
bruk hos fransmännen och engelsmännen och gälla hos de
senare ofta bara räfvar, eller till och med en eländig
hare. Då var det ett annat lif i forna dagar, när hela
jagtsällskapet gaf sig ut bittida på morgonen med en
skara af 50–100 de präktigaste parforcehundar, bland
dem vindthundar af skönaste ras, alla kopplade parvis,
och deras förare i uniform. Derpå kommo hornbiåsarna
och jägarna på de ståtligaste hästar. Pikörerna
hade redan uppspanat hjorten med sina led hundar,
slaget var ännu varmt, villebrådet låg i buskaget. Nu
omslöto p i körerna buskaget, släpte några hundar
ur kopplen,, och under ett »hallob, joho!» bar det
af dit in. Då reste sig en präktig hjort och sprang
öfver skogsgläntan, vaidhornen blåste en fanfar, hela
jägartåget brusade efter villebrådet, som dolde sig
och på nytt jagades upp. Jagten gick öfver ängar och
gärden, öfver häckar, bäckar och grafvar, till dess
hjorten stälde sig och vildmästaren efter konstens
regler stack honom bakom bogbladet. Benen tillföllo
hjortfångaren som ett hederstecken, huden med hufvud
och horn lades på en vagn eller en häst. Alla satte
ekqvistar i sina hattar, hornen blåste segermarschen,
och tåget gaf sig vid lustigt mod å stad till
kalaset, från hvilket icke ens hundpojken gick tom
sina färde. Nu förtiden vilja de förnäma herrarna
icke kosta så mycket på jagtverktyget, utan hafva
nöjet för billigare pris och äfven beqvämare!»
För öfrigt skjutes hjorten på drag eller vexel, genom
krypskytte (tyskarnas pürschgang), med skjuthäst
eller vagn, under klappjagtr med en medhjelpare,
som sakta drifver djuret till en af dess vanliga
vägar, der jägaren stält sig, med stöfvare och med
härmning af hindens skrik i september. Vid det första
jagtsättet fattar jägaren posto på ett sådant ställe,
der hjortarna under sina vandringar från och till
betet gå fram. Han sitter bakom en skärm eller uppe i
ett träd, under iakttagande af den största stillhet;
har han svetthund med, måste denne vara van vid att
ligga stilla flera timmar. Har jägaren fått skjuta
och hjorten stupat, gäller det att genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
