Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges jagtväsen - Jagtväsendet i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hedersledamöter. Tjufskyttarna söka nämligen i de flesta fall
vända sitt byte i penningar, och om detta ej erhåller afnämare,
har en vigtig bevekelsegrund för deras jagt bortfallit.
Elgen, som med sitt oformliga hufvud, sina väldiga horn och
höga ben m. m. förefaller som en gengångare från en äldre
djurverld, är vårt vigtigaste högdjur: Han uppgifves i
senaste tider ha ökat sig och nu förekomma både längre norr
ut än förr - ända till Piteå, Kalix och Arvidsjaur - och
längre i söder, eller ända in i Bohuslän. Storjagt eller
kungsjagt, som upptog en så stor landsträcka, att till
afdrifningen åtgingo två eller flera dagar, har ej på länge
förekommit i landet. Mindre klappjagter anställas årligen
på de större bruksegendomarna; bytet anses godt, om 4 till
6 djur fällas. De flesta elgar falla för krypskytte. Ett
par stallbröder följas till en mark, der de veta att elg
finnes; sedan de inringat djuret eller djuren, går den ene
upp på en höjd, der han har fri utsigt. Den andre smyger
sig så nära djuret han kan; får han håll, skjuter han,
hvarom icke, skrämmer han upp djuret, som begifver sig
till höjden för att lyssna och får sin bane af den der
väntande skytten. Mera jägarmässigt är skyttet för
kopplad hund, i synnerhet det med lapphund. Hunden
vädrar i vinden och känner djuret på mycket långt
afstånd ; har han fått känning af det, låter jägaren
honom gå åt det håll han vill, och följer efter
honom, sedan kopplet blifvit förlängdt. När hunden
börjar blifva orolig, bindes han vid ett träd, der han
håller sig tyst och stilla. Jägaren går emellertid
vidare i den riktning, hunden angifvit; har elgen,
varnad af sin skarpa hörsel eller sitt väderkorn,
tagit till flykten, börjas samma gång om igen. Med
särskilda stöfvare, elghundar, jagas elgen äfven;
Jagten med sådana, skiljer sig från den förra deri,
-att hunden slappes, då han och jägaren kommit nära
djuret, hvarefter hunden under skall angriper och
ställer elgen. Syselsatt med hunden, låter elgen
jägaren komma i håll. Äfven med hönshund, som
varsamt smugit sig på djuret, under det jägaren
följt efter, har man lyckats skjuta elg. Hunden
såg sig litet emellan tillbaka, för att förvissa
sig om, att hans herre var med; när denne antog,
att man var nära elgen, gaf han hunden en vink,
hvarpå hunden tog en lof och närmade sig djuret
från motsatt sida. Han syselsatte nu djuret med
sin smygande gång och ett eller annat gläfs, så att
jägaren kom till skott. Elgjagten är ej fri för ett
förhatligt drag, som gör henne mindre lockande för
finkänsliga sinnen. Näst menniskan är vargen elgens
svåraste fiende.
Efterföljande del af våra anteckningar kommer ej
att uteslutande röra svenska, utan äfven utländska
jagtförhållanden.
Kronhjortens stamhåll i Sverige är på de grefliga
piperska godsen Högesta, Baldringe, Krageholm och
Söfdeborg, 1 till 2 mil norr om Ystad, i en
sammanhängande skogstrakt af inemot en half
qvadratmils vidd, der han fått en sista tillflykt.
Från denna trakt göra hjortarna utflygter, hvilka
likväl ej ledt till afvelns vidare spridning, då
vinningslystnaden alltid vet förekomma, att någon
af utvandrarna blir vid lif. Hjortjagten har af alla
slags jagter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
