Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagtväsendet i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan det händer, att hon suger sig mätt med kaninens
blod och derpå somnar in; finnas då flera kaninungar
inom boet, som ej kunna komma undan, åtgår det stundom
ända till åtta dagar, innan hon åter visar sig. Vill
man ej mista henne, måste antingen en vakt utsättas
vid boet, eller djuret utgräfvas.
Räfvens slughet är ryktbar; Jagten på honom får
derför ett eget intresse. Jägaren måste här sätta
list mot list och vara lika varsam som qvick i
vändningarna. Han bör ha noga reda på de räflyor,
som finnas inom hans revier. Skall han skjuta honom
vid lyan, måste han omsorgsfullt dölja sig och undvika
hvart buller. Går räfven in, fastän skottet träffat,
ger jägaren honom icke förlorad för det. Räfven kommer
än en gång fram till ett hål för att hemta frisk luft
och kan då fällas. Väljer man en varm eftermiddag
till ståndskytte, kan man måhända öfverrumpla
hela räfynglet, emedan honan då plägar släppa ut
ungarna för att låta dem leka i solbaddet. Räfven
har, som hjorten, vissa gifna stigar, men helst inom
skogsbrynen, emedan han så mycket som möjligt undviker
öppna platser. Vid ett dylikt pass kan jägaren ställa
sig, när vinden är till hans fördel; genom ett släp
kan han tillika reta mickels matlust. Han väljer
helst en månklar natt, släpar t. ex. det färska
innanmätet af en hare vid ett rep längs skogskanten
ända till räfvens väg, och om denne ännu drar i
betänkande att närma sig, piggar han upp honom med
att härma en råtta, en harunge eller en fågel. Men
här gäller det att skjuta qvickt. Kommer räfven midt
emot, sigtar man åt hufvud eller bröst; far han förbi,
håller man något framför, hvilket naturligtvis äfven
gäller om hare och fågel o. s. v. Ett afskjutet ben
hindrar räfven ej särdeles; det har t. ex. händt, att
jägaren stuckit den skendöda räfvens ena bakben genom
det andra och räfven likväl sprungit sin kos. Stupar
han, får man slå kroppen mot en sten eller skjuta
än ett skott. Att upptaga en blott sårad räf är
farligt nog. Vill man angripa honom i lyan, besättas
hans utgångar och insläppes en tax, som drifver ut
honom. Stannar han, trots taxen, hvilken då åtminstone
anvisar, hvar han hålles, gräfver man ett hål mellan
honom och hunden och sticker honom med ett särskildt
slags gaffel eller tar ut honom med en tång. Blåser
och regnar det, utdrifver taxen honom lättare, och
kan han då fångas med nät via utgången eller skjutas.
Detta nog förhatliga jagtsätt nyttjas ej särdeles hos
oss; här skjutes räfven mera från glugg på utlagd åtel
om vinternätterna och för stöfvare. Räfven sträcker
längre ut än haren, innan han bugtar, följer ej som
denne vägar och stigar och undviker öppna platser;
utmed ett vatten, längs gärdesgårdar, i diken och
på pass, som äro beväxta med träd eller buskar,
har jägaren deremot utsigt att få håll. Alltid
iakttages, att räfven är längre före drefvet än
haren, åtminstone i början af jagten. Han fångas
hos oss äfven mycket med räfsax. En hufvudregel vid
räffångst är att så mycket som möjligt undvika att
väcka hans misstankar. Genom istring (med gåsister
o. d.) förekommer man, att saxen rostar; genom
brockar eller lockbeten, af hvilka några utkastas i
saxens granskap och en sättes på saxen, narras han
till försåtet; med släp (t. ex. af en stekt katt)
lockas han äfven dit. I senaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
