Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagten på kattartade rofdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från åtskillig tidsfördrifsläsning, så att vi här
kunna förbigå dem. Vi erinra endast om svenskarna
J. A. Wahlberg och Charles Andersson samt engelsmannen
Cumming, äfvensom om elfenbensjägarna vid Hvita
Nilen. I Afrika skjuter man elefanterna nästan
endast för elfenbenets skull och lurar på dem vid
deras vattnings- och betesplatser. Skytten måste
här vara träffsäker och välja de tjenligaste ställen
på djuren att skjuta på, i fall han ej vill af den
rasande kolossen sönderkrossas till en oigenkänlig
massa. De sydafrikanska jägarna kringringa i flockar
en elefant i sönder och öfvertäcka honom med en
mängd kastspjut, af hvilka han förblöder. Guineas
fannegrer inringa hans mest omtyckta betesplatser med
lianrankor, hvilka skys af elefanten, och kasta från
ett forsat spjut på djuren. Mycket intressanta äro de
stora drefjagter, som man anställer i Ostindien och på
Ceylon för att på en gång fånga stora antal elefanter,
dem man sedan tämjer. De likna i allmänhet de jagter
med jagttyg, som vi ofvanför beskrifvit, blott med den
skilnaden, att man i stället för med nät och dukar
hägnar in med ett stängsel af grofva stockar. Sedan
elefanterna genom larm, skott, trummor o. d. blifvit
indrifna i korralen (fångstrummet), håller man dem
under natten tillbaka, genom lågeldar och om dagen, i
fall de skulle företaga sig att angripa den nog svaga
inhägnaden, genom att hålla mot dem hvita trästafvar,
för hvilka, de stora djuren fly. På tama elefanter
(»själamånglare») rida jägarna in till de vilda. De
senare fjettras medelst tåg om benen och fastbindas
vid träd; till en början brytes deras vildhet med
hunger, hvarefter deras tämjande lätt afslutas
genom vänlig behandling. Utom det sydasiatiska
elfenbenet spelar äfven det afrikanska en hufvudrol
i handeln. Det kommer dels ned utför Nilen, som i
sitt öfre flodområde ännu har stora mängder af detta
väldiga villebråd^ dels från Kaplandet, dels slutligen
från Guinea. Sibirien lemnar årligen ansenliga massor
elfenben af tänderna på mammutdjuret, en utdöd stor
elefantart, som efter de sibiriska infödingarnas
mening ännu lefver under jorden, men genast dör,
så snart det får se dagens ljus. Någon gång har man
funnit kroppar af detta djur med kött och hår qvar;
vanligtvis uppgräfver man skeletten ur marken invid
flodstränderna.
Noshörnings- och flodhästjagten är obetydlig emot
elefantjagten. Djuren hafva ett godt skydd i sin
tjocka hud och äro farliga, när de fått sår, som
ej genast döda dem.
Vid jagten på tvåklöfvade djur är köttet
hufvudsaken. Pelsverk af sådana ha endast undantagsvis
värde, då, trots stundom vackra färger (brokiga
antiloper), håren vanligtvis äro sträfva och
sköra. Huden är deremot af värde och bearbetas af
nästan alla folk till skinn. Om jagten på hjort och
gems ha vi ofvanför talat. Stenbockarna ha blifvit så
sällsynta i de tyska alperna, att Jagten på dem knapt
kan komma på tal. Vanligare äro deremot de vilda
får- och getarterna på mellersta Asiens berg. Här
jagas-niuskusdjuret ifrigt för myskens skull. De
vildt sönderslitna bergkammarna i dessa alptrakter
göra Jagten på det skygga djuret nästan lika farlig
som gemsjagten. På mellersta Asiens stora hjortar
äro hornen de mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
