Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvet och dess kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturmålningar; hon utöfvar ock sitt inflytande
på hafvets djur- och växtverld och framför allt på
sjöfarten. Ur denna synpunkt står äfven sjöfartens
historia i närmaste samband med en noggrann
undersökning och beskrifning af hafskusterna, ja,
hon är dessförutan icke ens möjlig.
En märkvärdig motsats i kustbildning visa Amerikas
östra och vestra sidor. Längs den senare går nästan
utan afbrott ända från Berings sund till Kap Horn
en brant kust; deremot finnas i Europa sådana höga
stränder endast på kortare sträckor, t. ex. i Norge,
Skotland, södra och vestra England, i Bretagne,
Spanien, en del af Italien och Dalmatien och i
synnerhet i Grekland. Dessa höga kuster pläga
så till vida vara gynsamma för sjöfarten, som
emellan dem ofta finnas förträffliga hamnar. På
låglandskuster skyddas ofta landet genom dammar och
bankar mot oceanens angrepp, hvarigenom icke sällan
på sådana ställen bildas moras och laguner. De högst
otillfredsställande hamnarna måste nästan alltid
upphjelpas genom konst och beständigt, underhållas,
då uppgrundningar af sand och slam mycket ofta
inträffa. Dynerna, som ofta uppbyggas af hafvets
vågor, äro ock kastbollar för vindarna. Hvar enda
orkan är i stånd att i väsentlig grad omgestalta en
sådan kust-sträckas begränsningslinie, framför allt
då han bryter fram rätt mot stranden.
Af många tecken har man märkt, att hafvets gränser
ej alltid förblifva oförändradt de samma, utan att
tvärt om strandlinierna under tidigare geologiska
perioder varit väsentligt olika de nu varande. Allra
tydligast framträder detta på sådana ställen af
jordens yta, der för närvarande trånga sund; förena
olika haf, eller smala landtungor skilja dem åt. Redan
de gamla geograferna antogo, att Svarta hafvet under
förgångna tider hade en långt större utsträckning
än på deras egen tid, att det då stod i förbindelse
med Kaspiska hafvet och Aralsjön, men deremot var
skildt från Medelhafvet, hvarmed det var nästan lika
till ytinnehåll. Vidare kan man knapt betvifla, att
i stället för Gibraltars sund en gång ett smalt näs
sträckte sig från Europa öfver till Afrika och gjorde
Medelhafvet till en verklig insjö, som helt visst då
hade lägre yta än nu. Liksom de stora saltstepperna
i södra Ryssland en gång bildat bottnen af ett
inhaf, måste ock, sedan hafvet genombrutit detta
näs, månget herligt kustland vid Medelhafvet blifvit
uppslukadt af böljorna.
Att genom deltabildning vid flodmynningar stora
lågländer uppstått ur hafvet, är en känd sak. På
detta sätt hafva delar af Egypten, Bengalen och
Louisiana bildats. Men de vulkaniska krafter, som
ur jordens glödande inre upplyfta höga berg,
frambringa ständigt höjningar och sänkningar af
hafvets botten och kuststräckorna samt förändra
på detta sätt gränslinien mellan haf och land. På
Skandinaviens östra kust finner man jernringar,
vid hvilka man för sekler sedan fastgjorde båtar,
men som nu skulle vara anbragta allt för långt upp
på land för att kunna användas till dylika ändamål.
Man har der genom inhuggna märken under en tid af
36 år iakttagit, att landet höjt sig 13 till 14 tum.
På andra kuster har man ej iakttagit detta oafbrutna,
utan endast ett ojemnt stigande och sjunkande, t. ex.
på Chiles kust efter jordbäfningarna 1822 och 1835.
Grönlands vestkust sjunker oupphörligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
