Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användande ligger deri, att man, då lodet ej medföljer
vid upphalandet, kan begagna ett betydligt finare
snöre, som följaktligen ej är så mycket utsatt för
hafsströmmarnas påverkan, hvilka sträfva att föra
snöret ur den vertikala riktningen.
De största djup, på hvilka man medelst sänklodet,
företrädesvis Brookes apparat, med full säkerhet
nått hafvets botten, befinna sig i Atlantiska oceanen
och gå sällan till mer än 26 till 27 tusen fot. Den
djupaste trakten synes vara mellan 35:e och 40:e
nordliga breddgraden strax söder om Newfoundlands
bankar. Längre i norr höjer sig hafsbottnen och
bildar mellan Irland och Newfoundland en flack
yta, hvaröfver hafvet i allmänhet ej är mycket mer
är 10 000 fot djupt (se fig. 305). Det är öfver
denna slätt, telegrafledningen mellan Gamla och
Nya verlden är dragen. På den å andra sidan stående
profilteckning, som anger de horisontala afstånden i
helt annan skala än de vertikala, kallas han derför
ock telegrafplatån. Djuplodningarna i Atlantiska
hafvet äro sammanstälda i Maurys arbete Hafvets
fysiska geografi, liksom de i Medelhafvet verkstälda i
Böttgers monografi öfver detta haf. I Indiska hafvet
har dock Maury på ett ställe funnit botten först på
ungefär 44 000 fot. Prof från hafsbottnen hafva med
Brookes apparat äfven i norra delen af Stilla oceanen
upphemtats på 31 000 fots djup och undersökts af
professor Bailey i Westpoint i Förenta staterna. Ar
1854 började djuphafsundersökningar mellan Irland
och Newfoundland för uppsökande af lämplig botten för
en telegrafkabel. Kapten Dayman fick i uppdrag att
utföra arbetet, och de af honom hemförda bottenprofven
undersöktes af professor Huxley i London. Man fann
af alla dessa prof, att bottnen i oceanen utgöres af
idel skal af små djur och växter, men den strid, som
deraf uppkom rörande frågan, huru vida alla dessa
organismer lefvat på det ofantliga djup, der man
funnit dem, eller lefvat, och dött i vattenytan och
deras skal efter döden sjunkit till bottnen, afgjordes
ej förr än ett par år senare, då engelsmannen Wallich
i Atlanten och svensken professor Otto Torell i Norra
Ishafvet oberoende af hvarandra framdrogo ojäfaktiga
bevis på, att ett rikt och omvexlande djurlif råder
äfven i oceanens afgrunder.
Inhaf äro, som man lätt kan tänka sig, ej så djupa
som öppna hafvet. Östersjön har så ringa djup,
att om han sänktes 300 fot, skulle man kunna gå
torrskodd från pommerska kusten till Sverige och
Finland. Nordsjön är helt och hållet en hafsvik,
som mot norr blir allt djupare. Irländska sjön är
betydligt djupare än Engelska kanalen. Utan att ingå
på vidare enskildheter, anmärka vi endast, att landet
sannolikt fortlupit under vattnet med bibehållande af
samma hufvudsakliga ytbildning som öfver det, men att
under loppet af årtusenden denna senare genom inverkan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
