Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atmosferen och dess rörelser måst undergå förändringar,
olika dem, som åstadkommits af vattnet och dess
strömmar. Der på något ställe en minskning i
hastigheten af vattnets rörelse inträder, der
inträffar ock alltid, att de fasta kroppar, hvilka
det under sitt lopp medför, sjunka till bottnen, och
det är sålunda alldeles tydligt, att vid kanterna
af hafsströmmarna på sjelfva hafsbottnen oafbrutet
uppstå aflagringar, som under seklernas lopp
kunna växa till betydliga massor. Dessutom verkar
på stora djup ett starkt, men likformigt tryck,
medan på jordens yta luftens tryck verkar på högst
olika sätt under vindstilla och under en orkan. På
jordytans omgestaltning arbeta utan afbrott luft och
vatten vid ganska olika temperaturer, medan endast
vattnet med sin mycket beständiga temperatur hvilar
öfver oceanens botten. Här framställer sig sjelfmant
den frågan: hvilken temperatur råder i hafvets,
djup? Innan vi dock närmare ingå på dess besvarande,
vilja vi framställa några allmänna anmärkningar öfver
temperaturen vid hafsytan.
Då man söker vinna insigt om hafvets klimat,
får man ej glömma, att hafs- och landklimat äro i
hög grad olika. På fastlandet anser man februari
som den kallaste och juli eller augusti som den
varmaste månaden; på hafvet framträda dessa köld-
och värmemaxima i mars och september (naturligtvis
för norra halfklotet). På land upptager vidare, då
vintern är förbi, jordens fasta massa oupphörligt
mera värme från solen under dagens lopp, än hon under
natten utstrålar, och omvändt mindre, då vintern
nalkas, medan på hafvet ett annat förhållande
synes ega rum. Oceanen är det stora förrådshus,
der sommarns hela värmeöfverskott kan utbredas
för att kämpa mot vinterkölden, och hafsvattnets
temperatur stiger ännu en hel månad, sedan vädret vid
kusterna blifvit kallare. Man har för den kallaste
(mars) och den varmaste (september) månaden uppgjort
isotermkartor *), på hvilka, t. ex. öfver Atlantiska
hafvet, linierna för 40, 50, 60, 70 och 80° Fahrenheit
(4,5 till 27° Celsius) äro uppdragna. Dessa kartor
äro af stort intresse, bland annat derför, att man
på dem, liksom a priori, kan grunda bestämningen
af vissa strömmar, med hvilkas tillhjelp det blir
möjligt förklara, huru t. ex. isotermen för 27°
Celsius i norra Atlantiska oceanen kan på ungefär
tre månader från sitt mest sydliga läge öfvergå till
det mest nordliga, båda liggande omkring 1 400 mil
från hvarandra.
I allmänhet äro strömmarna i fråga om värmets
fördelning öfver olika delar af hafvet ännu vigtigare
och af större inflytande än solens egen omedelbara
inverkan. Funnes ej hafsströmmarna, skulle solen
stegra de tropiska hafvens temperatur till samma
gradtal som blodets. Men innan detta kan ske i
verkligheten, flyter vattnet från dessa trakter mot
norr och åstadkommer mildring i klimatet ända långt
upp mot polen. På detta sätt förklaras, att man till
och med vid Spetsbergen, under 80° nordlig bredd,
funnit vattnets-temperatur i öppna hafvet aldrig
understiga + 0,7°, utan tvärt om nästan alltid uppgå
till + 1° och mellan Spetsbergen och Norge utgöra
3,94° eller i
*) Isotermer äro linier, som sammanbinda de punkter
på jordytan, der medeltemperaturen är lika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
