Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid så ringa, att de spanska sjömännen kallade denna del
af hafvet fruntimmerssjön (el golfo de las damas), emedan
äfven den ovanaste hand här skulle kunna sköta rodret.
De i närheten af eqvatorn hvarandra mötande passaderna
från båda halfkloten skulle egentligen i följd af
lagen för krafternas parallelogram åstadkomma en
östlig vind, men då tillika luften i dessa trakter
böljar hastigt stiga uppåt, är deras inverkan nästan
omärklig vid jordytan, och det uppstår en smal gördel,
vindstillornas bälte (eng. calms) eller, som det
ock i följd af de fruktansvärda, af åska åtföljda
orkaner, hvilka tid efter annan här inträffa, af
sjömännen kallas, de föränderliga vindarnas område.
På Stora oceanen sträcker sig nordostpassaden från 2°
till 28° n. b., på den Atlantiska från 8° till 30°
n. b. Sydostpassaden blåser på det förra hafvet mellan
2° och 21° s. b., på det senare från 3° n. till 28°
s. b.; mellan båda ligger kalmernas område med sina
för sjöfarande så farliga omkastningar från vindstilla
till orkan. Men nu är ej den varmaste trakten hela
året om vid eqvatorn, och deraf kommer det, att
vindstillorna och i synnerhet passadens öfre gränser
om sommarn, då solen vid vändkretsen står i zenit
med solen gå längre mot polen, men vid dagjemningen
åter flytta sig närmare eqvatorn.
Vi återgå nu till passadernas uppkomst för att tillse,
hvart den upptill alltid framflytande luftmassan,
den s. k. öfre passaden, tar vägen. Hade ej jorden
någon rörelse omkring sin axel, skulle han på båda
halfkloten förekomma som nordlig och sydlig vind,
men nu medför på norra halfklotet den öfre passaden
under sin gång från lägre till högre breddgrader
från de förra en större hastighet, än de senare ega,
och förflyttar sig alltså hastigare än föremålen
på jordens yta från öster till vester. Denna
benägenhet att öfvergå till vestlig kan dock på
norra halfklotet endast ge sig till känna genom
en sydvestlig vind. På södra halfklotet uppstår på
samma sätt en nordvestvind, och dessa båda vindar
skola sålunda vid gränsen af passadernas område sänka
sig ned till jordytan. Just derför förlägger Maury
till norra gränsen af nordost- och södra gränsen
af sydostpassaden ännu två områden af vindstillor
eller rättare två områden, der vindarna bekämpa och
korsa hvarandra och under denna strid antingen komma
till hvila eller uppväcka storm. Rörelsen hos en
vid eqvatorn uppstigande luftpartikel åskådliggöres
genom pilarna på fig. 308 så tydligt, att någon vidare
förklaring torde vara öfverflödig.
Iakttagelser från luftens högre regioner, som
bevisa riktigheten af det nu anförda, äro ej så
sällsynta. Äfven luften medför i stoftmeteorerna fasta
beståndsdelar, som signalera vinden och utgöra ett
bevis for tillvaron af dessa öfre passader. Molnen
gå i de tropiska trakterna rätt ofta så högt, att
de ligga inom den öfre passadens område och röra sig
ofta i motsatt riktning mot den vid hafsytan blåsande
passadvinden. På höga berg, såsom piken på Teneriffa
och Maunaloa på Havaji, blåser ofta på toppen en
häftig sydvestvind, medan nordvesten råder nere vid
deras fot. Också har man ofta vid vulkaniska utbrott
bevitnat, att askan blifvit slungad tvärs igenom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
