Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsvattnets färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infusionsdjur. Då sådana företrädesvis lefva inom
den tropiska zonen, märkes ock det nämda skenet allra
tydligast i dessa trakter.
Hafsvattnets specifika vigt förhåller sig i medeltal
till det distillerade vattnets ungefär som 1,0277
till 1,0000, eller om ett med vatten af det senare
slaget fyldt kärl, sjelfva kärlet oberäknadt, väger
en centner, väger det, fyldt med hafsvatten, 102,77
eller ungefär 102 3/4 skålpund. Naturligtvis minskas
denna vigt något vid utloppet af stora floder, men
man kan ej heller hemta prof från sådana ställen,
då det är fråga om att lära känna det egentliga
hafsvattnets beståndsdelar. Man har deri funnit
omkring 3,6 % fasta ämnen. Gay-Lussac uppgifver
hafvets salthalt i medeltal till 3 1/2 %, medan andra
ha iakttagit ända till 3,8 %. I Östersjöns vatten
finna vi blott 1,18 % (således endast omkring 1/3
af hafsvattnets) fasta beståndsdelar, i Medelhafvet
deremot minst 4 % *). Bland dessa fasta ämnen är
koksaltet öfvervägande, och dess mängd uppgår till
2,2–2,5 %. Dertill kommer företrädesvis klormagnesium
(omkring 1/3 %), som ger hafsvattnet dess vidrigt
bittra smak. Murray uppger vidare klorkalcium och
svafvelsyradt natron som väsentliga beståndsdelar, men
enligt Marcet är det sannolikare, att svafvelsyran
är förenad med kalken till gips och alltså den
öfverskjutande saltsyran bunden vid natron. Dessutom
innehålles äfven kolsyra i hafsvattnet, och slutligen
tillkommer utom dessa mineraliska beståndsdelar en
mängd organiska afsöndrings- och förmultningsalster,
som meddela hafsvattnet dess slemmiga beskaffenhet och
förorsaka, att stillastående vatten så lätt öfvergår
till förruttnelse och då sprider omkring sig högst
illaluktande och osunda ångor.
Man har ofta antagit, att saltet skyddar vattnet mot
förruttnelse. Genom ett enkelt försök kan hvar och
en lätt öfvertyga sig, att detta i allmänhet icke
är fallet. I visst afseende är dock detta antagande
riktigt, så till vida som hafsvattnets cirkulation
till stor del beror på dess salthalt. Detta kretslopp
i hafvet, detta pulserande är ådagalagdt genom
flera synnerligt påtagliga företeelser, och vi veta
redan så mycket, att det finnes regelbundna kanaler,
genom hvilka vattnet strömmar från en del af hafvet
till en annan, och att hvarje olikhet i temperatur
och kemisk sammansättning lika säkert framkallar
strömmar i vattnet som i luften. Saltet i hafsvattnet
förorsakar framför allt vertikala strömmar, som ej
ensamma skulle kunna uppvärma vattnet. Derigenom att
detta, i synnerhet under den tropiska solens strålar,
hastigt afdunstar och ångan från hafsytan ej bortför
några eller åtminstone en mycken liten mängd fasta
beståndsdelar, blir det på ytan qvarblifna vattnet
saltare, får sålunda en större specifik vigt och
kan, medan det sjunker nedåt, genom framkallande af
underhafsströmmar förflytta sitt inneboende värme
till långt aflägsna trakter.
Undersöker man hafsvatten från större djup, finner man
de tunga lösliga salterna i större mängd, i synnerhet
mera svafvelsyrad talk och kalk. Alla analyser af
hafsvatten gifva i allmänhet mycket litet kolsyrad
kalk och öfver
*) Se angående kemiska analyser af detta hafsvatten
m. m. Böttger, Mittelmeer, s. 156–169.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
