Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsfiskenas betydelse - Sillfisket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då vi nu här gå att ge en öfverblick af de
hufvudsakligaste slagen af fiske, så väl som af
hafvets skatter i allmänhet, börja vi med fattigmans
fisk, med sillen.
Sillfisket. Det är ej länge, sedan man lefde i
den föreställningen, att alla hafsfiskar föra ett
vandringslif. Om fångsten utföll olyckligt, sade
man alltid, att fisken hållit sig borta och gått
till andra trakter. Men den vandringslust, man då
tänkte sig, fins verkligen ej, utan hvarje art har sin
hemort. Det samma gäller om sillen, som länge ansågs
för att vara en vandringsfisk, om hvilken man mycket
poetiskt visste berätta, huru han i oerhörda skaror
kom fram ur nordens ishaf för att leka vid Europas
kuster. Men undersökningar, anstälda i Sverige, Norge
och Skotland, sillfiskets nu varande hufvudland, ha
visat haltlösheten af detta påstående. Man vet nu,
att sillen, oafsedt mindre vandringar, ständigt bebor
samma trakt.
I Storbritannien står sillfisket under uppsigt
af offentliga tjenstemän. Det får der endast
idkas med drifgarn af 110 fots längd och 68 fots
bredd. Mot solnedgången gå fiskare i sina båtar ut
mot fiskgrunden, släppa nätet, som står som en vägg,
öfver bord och drifva sedan lugnt omkring med ebb och
flod, så vida ej storm och hög sjö inträffa. Fångsten
lyckas, om ett sillstim möter nätet och blir hängande
i dess maskor. Mot soluppgången dragas näten långsamt
upp och kastas jemte fiskarna i båten. Derefter
seglar man raskt till land, der rensningsarbetet,
som består i uttagningen af inelfvorna, i hast utföres
af qvinnorna. Peterhead t. ex., en välkänd sillhamn,
räknar under sillfisketiden 2 000–3 000 invånare mera
än vanligt, som komma dit från landet för att hjelpa
till vid de arbeten, som fordras för fiskens beredning
och afsändande. Med en kort knif gör man ett snitt
i främre delen af hans buk och sliter ut gälarna,
lefvern och tarmarna. Arbetet är naturligtvis ej
synnerligt snygt, och qvinnor, äldre och yngre,
stå inom några minuter alldeles öfverstänkta med
blod och fiskbitar. Härefter inpackas fiskarna
noggrant ofvanpå hvarandra, ungefär 700–800 stycken;
tillsammans, i tunnor, betäckas med salt och säljas
genast till de väntande fiskhandlarna. En tjensteman
for uppsigt öfver det hela, och hans märke, inbrändt
på silltunnorna, står der till intyg, att allt gått
ordentligt till. Den vigtigaste sillfiskehamnen
är Wick i norra Skotland, der 8 000 menniskor lefva
endast och allenast af sillfisket. Under juli och
augusti månader råder der ett utomordentligt lif. Allt
luktar sill. Hon ligger bokstafligen som hundmat på
gatorna. Oupphörligt löpa båtar ut och in, många
dagar öfver tusen stycken, och hafvet ser ut, som
det vore betäckt af myror. I södra Skotland är Dunbar
den största sillfiskehamnen, i England Yarmouth,
men fisket härifrån bedrifves icke, som i Skotland,
med öppna båtar, utan med däckade »buyser».
Man må emellertid ej tro, att all sill saltas
eller rökes. Från de ställen, der jernvägarna nå
kusten, sändes på dessa en oerhörd mängd färsk
sill. Förbrukningen endast i London är kolossal;
hon uppgår till ungefär 300 000 tunnor, hvardera på
700 stycken sill, alltså öfver 200 millioner stycken
färsk sill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
