Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunfisket - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andra. När näst den sista är full, stänger
man denna bakom de inkomna fiskarna, och man
söker nu drifva djuren in i den sista eller
»dödskammaren». För detta ändamål kastar anföraren
en med ett svart fårskinn ombunden sten in ibland
fiskarna, hvarpå dessa, fulla af förskräckelse,
flykta in i dödskammaren. Lyckas ej denna list,
måste man med stort besvär draga den näst sista
kammaren allt mer tillsammans, tills fiskarna bli
tvungna att begifva sig derifrån. När de nu kommit
in i dödskammaren och denna är stängd bakom dem,
hissar anföraren för fisket en hvit fana på sitt
fartyg. I ögonblicket skynda alla båtar, fulla af
arbetare och nyfikna, från stranden till stället,
och luften genljuder af fröjdeskri. Dödskammaren
omgifves af fartyg och uppvindas nu långsamt från
djupet. Slutligen har hela kammaren kommit så högt,
att alla fiskarna trängt upp i vattenytan. Anföraren
ropar sitt ammazza! (döda!), och nu böljas ett
ordentligt blodbad. Med stänger, som i spetsen äro
försedda med en jernkrok med hulling, sticker man
fiskarna och drager dem om bord. Svallet i hafvet,
som tunfiskarna åstadkomma, då de känna sig från
alla sidor inneslutna inom ett så trångt utrymme,
angripna och dödligt sårade, arbetarnas strid för
att öfvermanna de stora fiskarna, hafsytan full
af skum och blod, åskådarnas jubel och fröjdeskri,
allt detta utgör en egendomlig tafla. När kammaren
är tom, föres fångsten till stranden under jubel och
sång. På land hugger man hufvudet af fiskarna och för
dem till magasinet, der de i långa rader upphängas på
tåg, tills de slutligen styckas och insaltas. Rommen
liknar kaviar.
Den mest storartade karakteren och den största
betydelsen, ej blott i ekonomiskt, utan äfven i rent
nautiskt hänseende, har dock det så kallade stora
fisket, som syselsätter sig med fångst af hvalar,
sälar och dylika hafsdjur.
Hvalarna och hvalfångsten. Mer än hundra arter af
hvaldjur lefva i nutidens haf på vår jord. Blott få
ibland dessa motsvara dock den vanliga föreställningen
om deras oerhörda storlek, liksom ej heller flertalet
bebor Ishafvet, utan i stället tillhör de tempererade
och varma zonernas haf. Många stryka med förkärlek
omkring i närheten af kusterna, till och med i vikar,
hamnar och flodmynningar, andra hålla sig alltid ute
till hafs, i öppen sjö, och synas sällan i närheten
af land, men endast med få undantag är äfven deras
utbredning inskränkt inom vissa, af klimatet bestämda
gränser. Vi känna hvalarter, som endast lefva i
varmt, och andra, som endast lefva i kallt vatten;
endast få arter uppehålla sig än i det ena, än i det
andra vattnet. Dessutom finnas tre arter af delfiner,
som endast lefva i floder, nämligen en i Ganges,
en i Sind och en i Amazonfloden.
Med fiskarna ha hvalarna ingenting annat gemensamt
än lifvet i vattnet och en viss allmän likhet
i kroppsform. Likväl faller det strax i ögonen,
att hos de förra stjertfenan i kroppens naturliga
ställning är vertikal, medan hon hos hvalarna är
horisontal. Hvalarna äro däggdjur, andas med lungor
och ha rödt varmt blod. Vid början af den stora
kroppspulsådern och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
