Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lungpulsådern, hvilka dessutom äro försedda med
ytterst starka väggar, finnas särskilda utvidgningar,
i hvilka så väl det genom andningen renade, arteriela
som det venösa blodet, hvilket behöfver genomgå samma
reningsprocess, kan samla sig. På sådant sätt få dessa
djur förmåga att länge kunna stanna under vattnet, de
stora hvalarna i medeltal 10 till 20 minuter, medan
en art, kaskeloten, ibland till och med stannar en
timme och mera nere i djupet. Deras ben äro kompakta,
utan mergkanal, men helt och hållet genomträngda af
tran. Hela deras kropp, till och med stjerten och
fenorna, är beklädd med ett elastiskt späcklager,
hvilket ger honom ökad simkraft och hindrar en hastig
värmeförlust. Olika för olika arter och storlekar,
blir detta späcklager ända till 1,6 fot tjockt, och
det är härur, man genom kokning får den värdefulla
tranen. Hvalarnas f ramfötter äro hopkrympta till
åiiika stumpar, bröstfenorna; bakfötter saknas
alldeles. Den benlösa, men jemförelsevis ganska stora
stjertfenan, som blott består af senor och späck,
är det hufvudsakligaste rörelseorganet och mäter i
bredd en femtedel eller ända till en tredjedel af
kroppens hela längd. En stor hval tillryggalägger
i maklig fart ända till sex sjömil i timmen, men
i full flykt kanske till och med fjorton sjömil,
och uppnår således samma hastighet som en ångare i
starkaste fart. Somliga arter, i synnerhet de små
delfinerna, äro ännu snabbare. Hvalarnas sinnesorgan
äro ej särdeles utbildade; synen är dålig, hörseln
något så när god, luktsinnet saknas. Näsan är helt
och hållet förvandlad till luftkanal och utmynnar i
Öfversta delen af hufvudet; hon täppes af en uppsväld
rand eller ock af en klaff, som under dykningen
tillpressas af vattentrycket och sluter öppningen.
Ingen hval utkastar någon egentlig vattenstråle genom
blåshålet. För denna och andra värdefulla rättelser
af oriktiga åsigter, som man förr hyst om hvalarna, ha
vi i främsta rummet att tacka den unge naturforskaren
Pechuel-Loesche, som under flera år reste verldshafven
rundt på amerikanska hvalfångstfartyg. Sina rön
meddelade han sedermera i den tyska tidskriften Das
ausland. Hvalen både in- och utandas luft. Den
fuktighet, som medföljer från hans oerhördt stora
lungor, uppstiger som en lätt dunst; men allt efter
luftens temperatur blir hon än tätare, än tunnare. Så
bildas det skenbara springvatten, andningsstrålen,
som stundom på milshåll kan urskiljas. Sällan,
och säkerligen blott en gång, omedelbart sedan han
dykt upp, utsprutar en och annan hval litet vatten
tillsammans med denna stråle. Det kan nämligen hända
honom, liksom en oskicklig simmare, att han mot sin
vilja intar en klunk vatten, och då sprutar han helt
enkelt ut det igen. Hvad han deremot regelbundet under
sin andning blåser ut (och hvar gång han kommer till
ytan, blåser han 8 till 30 och 40 gånger) är blott
dunst. När de stora hvalarna blåsa, kan man i stilla
väder hora det på mycket långt afstånd; det liknar det
pustande, som höres ur en tungt och mycket långsamt
arbetande ångmaskin. Små hvalar blåsa kort och skarpt;
deras lungor äro för små, och strålen synes sällan.
Hvalarna äro vanligen mörka, med en i svart, grått
eller till och med brunt stötande färg. Somliga
arter ha en ljusare, ofta mjölkhvit buksida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
