Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högdjur, stridslysten, modig och klok och derför
äfven mycket farlig. De båtar, som angripa honom,
slår han sönder med sin stjert, eller krossar han
dem i sitt ofantliga gap, eller stöter han sönder
dem med sitt tjocka hufvud.
Dessa äro de tre mest användbara
hvalarterna. Kaskeloten ger i medeltal 70–80 fat
tran, nordhvalen och räthvalen 90–110 fat tran och
dessutom det dyrbara fiskbenet. Fordom skola alla
dessa hvalar varit större och mera vinstgifvande,
och ännu 1867 fångades i Berings sund en nordhval,
som ensam lemnade 280 fat tran. Värdet af en af de
nämda hvalarna vexlar allt efter hans art och storlek
samt de pris på trän och fiskben, som för tillfället
gälla i marknaden, mellan 14 000 och 20 000 rdr, men
för bardhvalarna kan det stiga till och med öfver
28 000 och 30 000 rdr.
Amerikanerna ensamma hade under de senaste tjugu
åren på trän och fiskben i medeltal en årlig vinst
af 20–30 millioner rdr. De många fartyg, de utsända
på denna fångst, välja sig vanligen bestämda områden
för sin jagt. Många hvalfångare, som om sommarn jaga
nordhvalen i den höga norden, gå, när vintern der
inträder, sydligare för att uppsöka räthvalen och
kaske-loten. Sommarn 1871 träffades den amerikanska
hvalf ån gstflottan norr om Berings sund af ett hårdt
slag: 33 fartyg med 14 500 fat tran och 47 000 skålpund
fiskben om bord inneslötos af isen och måste lemnas
i sticket.
Det finnes åtskilliga arter af mycket stora
bardhvalar, nämligen de talrika fenhvalarna,
hvilka man förr aldrig jagade, emedan de äro
jemförelsevis fattiga på späck, men mycket snabba och
ilskna och derför voro svåra att fånga. Men sedan
fångstapparaterna blifvit betydligt förbättrade,
har man på några ställen börjat förfölja äfven
dem. I Ishafvet vid norra Norge jagas äfven dessa
hvalar nu mera med ifver och lycka af den norske
hvaljägaren Sven Føyn, och en köpman från Leipzig,
E. Meinert, har för några år sedan inrättat en fabrik
för tillgodogörandet af denna fångst, der han först
kokar tranen ur de hvalar, man lyckats släpa till
stranden, och sedan bereder guano af de öfverblifna
kött- och benmassorna. På detta sätt göres hela
djuret användbart, på samma gång våra åkerfält få
ett billigt och värderikt gödningsämne. De fartyg,
som äro syselsatta med fångsten i öppen sjö, kunna
deremot endast tillgodogöra späcket och fiskbenet af
hvalen och måste lemna resten af hans döda kropp åt
vågorna och hafsdjuren.
Utrustningen. Amerikanernas större fångstfartyg äro
vanligen försedda med fyra båtar till användning i
första hand och lika många reservbåtar. Dessa båtar
äro mycket lätta, men utomordentligt fast bygda och
af en förträfflig form, så att de berga sig godt,
till och med i ganska hög sjö. De äro ända till 33–34
fot långa och 6–7 fot breda och skarpa i båda ändarna
för att kunna begagna hvilkendera som helst till
för. De äro försedda med mast och segel. På sidorna
ha de 7 till 17 fot långa åror (löpande i remmar),
och akterut, rätt öfver akterstäfven, hänger en ännu
längre åra, tjenande till roder. Medelst denna kan
båten under jagten och striden genast bringas i den
riktning, man vill, och till och med hastigt vridas
rundt, för hvilket ändamål han dessutom saknar all
köl, i hvars ställe man under segling använder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
