Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lösslitningen sker tvärs öfver djuret i band
eller remsor, hvardera öfver tre fot breda,
hvilka på förhand utmärkts genom inskärningar
med späckskyfflarna, ungefär som man uppvecklar
täckbladet på en cigarr, och den flytande hvalkroppen
vrider sig under tiden omkring sin längdaxel. När
späckremsan är upphissad tillräckligt högt med ett
block, fästes ett annat uti henne tätt öfver däcket,
hvarpå den öfversta delen af remsan afskäres och
nedfiras genom luckan i späckrummet (mellandäcket). Så
fortgår det, ända tills allt späcket är om bord. Under
gynsamma omständigheter tar detta arbete ungefär sex
timmar i anspråk.
På bardhvalarna skiljer man med yxor öfverkäken
från hufvudet och hissar honom om bord. Der uttages
nu fiskbenet, hvars skifvor, sedan de blifvit
befriade från det tandkött, hvari de äro fästa, samt
vidare skrapade och tvättade, hoppackas i bundtar,
färdiga för afsändning. På kaskeloten hugger man
lös den långa underkäken och bryter ut hans sköna
tänder, hvilka kunna bearbetas som elfenben. Den
kolossala öfverdelen af hufvudet tar man om bord i
två stycken, dels för att tillgodogöra sig späcket,
dels för att tömma ut den der befintliga hvalraten.
Efter slutad afspäckning blir späcket först i
mellandäcket sönderskuret i handterliga stycken, som
kastas upp på däck. Här går det genom en maskin, der
styckena med en skarp knif djupt raspas, hvarpå de äro
färdiga att utkokas i kittlarna. Dessa stå framför
stormasten i en murad eldstad, under hvilken vatten
oupphörligt cirkulerar till skydd för däcket. Vanligen
finnas der två kittlar. De äro gjorda af gjutjern och
af samma storlek som tvättkittlar. Den på detta sätt
erhållna tranen tappas först i kylfat af koppar och
fylles derefter på fat, som stufvas undan i rummet,
färdiga att med gynsam lägenhet från närmaste hamn
hemsändas. Den brunbrända återstoden af späcklagret
(scraps) vandrar ur kittlarna i elden, emedan han
ger ett utmärkt bränsle. Ur dess aska får man en
förträfflig lut, hvarmed man sedermera, så godt sig
göra låter, rengör fartyget, hvilket under detta
arbete dryper af tran.
Många nationers fartyg utkoka för öfrigt ej strax sitt
späck, utan kasta det i stora liggare och föra det så
i land. Alla aflossa ej heller späcklagret på ofvan
beskrifna sätt, utan hacka det i stycken direkt från
hvalkroppen eller slita lös det i småremsor. Detta
arbete är dock mycket mödosamt, och att genast koka
ur tranen visar sig alltid vara det ändamålsenligaste.
Hvalfångsten har under tidernas lopp varit underkastad
åtskilliga vexlingar. Hvalarna öfvergifva nämligen
ej blott fiskplatser, der de en gång voro talrika;
stora hafssträckor, som en gång gåfvo rik fångst, bli
äfven under årens lopp öde, och hvalarna visa sig der
sedermera endast sällan. Detta är särskildt fallet
med norra Atlanten och den dermed sammanhängande
delen af Norra ishafvet. Räthvalar och nordhvalar,
som en gång funnos der i tallösa skaror, äro nu mera
ganska sällsynta i dessa haf. Deremot förekomma de
ännu i stor mängd i norra delen af Stilla hafvet,
i Okotska hafvet samt i Ishafvet norr om Berings
sund. Der jaga hufvudsakligen amerikanerna. Äfven
andra hvalarter försvinna alldeles från somliga
hafstrakter, men visa sig åter i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
