Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra, der man förr aldrig märkte dem. Så
försiggår en vexling, som vi dock endast kunna
beräkna efter årtionden, en oupphörlig, om också
långsam vandring. Att, såsom pessimisterna förmena,
det stora fisket skulle vara stadt i ett långsamt
aftagande, vill författaren ännu så länge starkt
betvifla; verldslifvets rikedom tror han äfven i
detta hänseende vara omätlig. Det vill synas honom,
som om en omkastning i storfisket långsamt banar sig
väg, som om man kunde vänta att en gång träffa på
andra hvalarter i tallösa skaror, dem man med fördel
kan jaga. Säkert är emellertid, att, om hvalfisket
riktigt drifves, det ännu alltid är en fördelaktig
affär för de enskilda och i alla händelser förblir
af stor nationalekonomisk betydelse.
De högnordiska folken drefvo hvalfisket redan i
forntiden. Sedermera utöfvades detta yrke äfven af
baskerna. Äfven andra nationer kastade sig snart
på det stora fisket. Holländarna, engelsmännen,
hanseaterna och fransmännen drefvo i början af
sjuttonde århundradet hvalfångsten i stor skala
i norra Atlanten och dertill gränsande delar af
Ishafvet. Afund och hat, täflan och strid uppflammade,
och man levererade hvarandra formliga sjödrabbningar
för att komma i besittning af de mest gifvande
fångstplatserna och goda ankarplatser. Vinsten
af fisket uppgick då till summor af en fabelaktig
storlek. Holländarna intogo härvid främsta rummet,
men öfverflyglades snart af de nordamerikanska
kolonierna, som gåfvo yrket en dittills ej anad
lyftning och ännu i dag drifva det i den största
skalan. Snart började man jaga äfven i södra Atlanten,
inträngde mot slutet af adertonde århundradet i
Stilla oceanen (Söderhafvet), befor under årens lopp
den Indiska oceanen, det Kinesiska hafvet och hela
norra delen af Stilla oceanen, och 1848 upptäckte
slutligen en amerikansk kapten fångstplatserna i
Berings sund och det asiatiska Ishafvet. Så fördes
harpunen från haf till haf; många nationers välstånd
och sjöduglighet blefvo deraf höjda, och ett stort
antal djerfva och erfarna sjömän utbildades, hvilkas
tjenst ej blott för handelsflottan var af stor vigt,
utan äfven mången gång på ett afgörande sätt gjorde
sig gällande i sjökriget. Somliga nationer lägga
en så stor vigt på detta förhållande, att deras
regeringar, för att uppmuntra företagsamhetsandan i
denna riktning, betala höga premier för hvarje fartyg,
som utsändes på det stora fisket.
Om den hvalfångst, som från tyska hamnar drifvits i
de grönländska farvattnen, har dr Moritz Lindemann
utgifvit ett historiskt arbete med titel:
Die arktische fischerei der deutschen seestädte
1620-1868*).
Den, som en gång vandrat genom de vid weserstranden
nedanför Bremen liggande byarna, har utan tvifvel
fäst uppmärksamheten vid de sällsamma, väldiga ben,
som der äro uppstälda framför gårdarna eller vid
vägen. Af okunniga betraktare anses de stundom för
ett par stolpar, eljest gå och gälla de vanligen
för refben af hvalfiskar; i verkligheten äro de
emellertid käkar af kolossala hvaldjur. An stå de
parvis, sammanstälda till en egendomlig port framför
ingången till gårdarna, än skjuter ett enstaka käkben,
som en flaggstång, upp ur
*) Petermanns Geographische mittheilungen,
ergänzungsheft n:r 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
