Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldpaddan - Sjöfågelsjagten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stark eld. Efter denna grymma operation bruka
sjömännen kasta sköldpaddorna tillbaka i hafvet
i den tron, att de strax åter skola börja bilda ett
nytt skal. Denna sköldpaddart förekommer visserligen
äfven i den varma delen af Atlanten, men den der och
i synnerhet i Medelhafvet allmännaste arten, som bär
namnet caouanna eller ock karettsköldpadda
(thalassochelys caretta), är i allmänhet mindre och
lemnar sämre sköldpadd. Andra sköldpaddor värderas för
sitt välsmakande kött. Bland dessa är främst att nämna
den så kallade jättesköldpaddan eller äkta sköldpaddan
(chelonia midas), som kan uppnå en vigt af 8 till 9
centner. Hennes kött förekommer vanligen i handeln som
insaltadt och bildar en icke ovigtig handelsartikel.
Sjöfågelsjagten. De fåglar, som lefva på och vid
hafvet, lemna fiskaren och sjömannen så väl i sina
fjädrar som i sitt kött och fett ett byte, som ej
är att förakta. Om de derför ock till sin natur ej
rätt egentligt kunna kallas hafsalster, äro de dock
väsentligen för sitt uppehälle så beroende af hafvet,
att jagten på dem här lämpligast har sin plats,
då hon är så nära förbunden med fiske och sjöväsen.
För sin dyrbara fjäderbeklädnad har ejdergåsen
af gammalt varit synnerligt eftersökt, och de
halsbrytande jagter, som på sina ställen måste
företagas för att komma åt nästdunet, ha ofta varit
ämnen för lifliga skildringar,
Ejdern bebor de flesta af de högnordiska länderna,
och på skyddade platser betäcker han med sina
bon Ishafvets kustklippor på stora sträckor. På
de ställen, der sådana häckplatser äro belägna på
svårtillgängliga klippor, förenar sig jägaren med
några kamrater för att röfva de af strån eller tång
bygda bona, som äro kransade och fodrade med det
finaste dun. I en båt och försedda med stegar och
stänger samt starka tåg, flätade af sälhudsläder,
beger sig sällskapet åstad till klipplabyrinten. Der
försöker först en af jägarna att uppklättra till någon
af de högsta klippspetsarna. Har han med tillhjelp af
sina stegar lyckats komma dit, behåller han den ena
ändan af tåget i sin hand, medan kamraterna fara till
foten af nästa klippa, der en af dem söker nå toppen,
med den andra ändan af tåget i sin hand. Nu slås de
båda ändarna af tåget omkring hvar sin klippspets,
och på denna föreningslina mellan klipporna anbringar
man en blocktrissa, genom hvilken ett annat tåg löper
dubbelt, så att en korg kan hänga i midten. Sedan allt
är ordentligt fastgjordt, nedfiras korgen till sjön,
och en man stiger ur båten uti honom, hvarefter han
drages upp till de ställen, der man förmodar ett
bo vara lagdt. När man en gång frånröfvat fåglarna
deras ägg och dun, para de sig åter och kläda boet
ännu en gång med dun; men jägaren beröfvar dem
äfven detta, och först mot midten af sommarn, när
de för tredje gången bygt och lagt ägg, så att de
jemt och nätt ha tid att få dessa utkläckta, upphör
jägaren med skattningen och lemnar dem i ro för att
ej alldeles förstöra afkomman. Ejderhonan plockar
af sig en sådan mängd af sitt finaste bröstdun,
att hon dermed kan inbädda boet, liksom med ett
tjockt bolster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
