Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamlas kemiska kunskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till undantagen. Aristoteles omnämner visserligen,
att hafsvattnet förlorar sin salta smak och blir
drickbart, om det filtreras genom lera, medan Platon
försöker en förklaring af jernrostens bildning; men
något verkligt framåtskridande i kemiskt vetande kunde
dock hvarken åstadkommas genom sådana enstaka försök
och iakttagelser, ej heller genom den aristoteliska
läran om de fyra elementen eller snarare elementära
egenskaperna (elden: det torra och varma, luften:
det varma och våta, vattnet: det våta och kalla,
jorden: det kalla och torra), hvilken lära tvärt om
i en senare tid genom oriktig uppfattning blef rent
af ett hinder för kemins utveckling. Teofrastos
(född 371 f. Kr., död i Aten 286), en lärjunge
af Platon och Aristoteles, börjar sitt arbete om
mineralen med omnämnande af stenkolet, cinobern och
svafvelarseniken samt lemnar sedan några meddelanden
rörande tillverkningen af blyhvitt och mönja. Vi
se sålunda, att de forna grekernas kemiska insigter
voro på det hela ganska knappa och att följaktligen,
hvad naturvetenskaperna beträffar, romarna hade af
dem föga att lära.
Men under det romerska rikets blomstringsperiod,
då det skickade sina härskaror till fjerrbelägna
länder, blef genom beröring med främmande
nationer detta kulturfolks kemiska kunskapsförråd
betydligt ökadt. Bästa beviset härför har man i
Dioskorides’ och Cajus Plinius den äldres
efterlemnade skrifter. Dioskorides, en grek från Mindre Asien, som
i medlet af första århundradet deltog i flera romerska
fälttåg österut, beskrifver en distilleringsmetod
och rostning af svafvelantimon. Han känner till
kalkvattnet, zinkoxiden, kopparvitriolen, och de
tillverkningsmetoder, han omnämner, synas utvisa,
att han haft kännedom om åtskilliga kemiska och
fysiska apparater.
Hos Plinius finna vi en ännu större mångfald af
kemiska notiser och tillverkningsmetoder, på god tro
sammanförda. Enligt honom hade romarna, jemte de förut
omnämda metallerna, äfven lärt känna qvicksilfret
och dess egenskap att upplösa guld. Guldamalgamet
begagnades till förgyllning. Metallernas olika
smältbarhet var bekant och lika så konsten att
löda och förtenna. Man kunde förvandla jernet till
stål. Oxiderna af koppar och bly (blyglete och
mönja), som erhöllos genom metallernas upphettning i
atmosferisk luft, hade, liksom zinkoxid och jernrost,
medicinsk användning. Salpeter och alun, hvilkas namn
ock äro af latinskt ursprung, synas romarna ej känt
till, men deremot använde de den genom förbränning
af svafvel erhållna svafvelsyrlighetsgasen till
blekning af ull och som luftrenande medel, såsom redan
Odysseus gjorde, då han, sedan han dödat Penelopes
friare, befalde sina tjenare att rena gemaken och
åter bringa dem i städadt skick. Germanerna lemnade
romarna såpa. Genom jäsning erhöllos spritdrycker,
men alkohol i renare form hade man ännu ej lärt sig
distillera, liksom äfven ättiksyran endast begagnades
i utspädd form (ättika). De mest värderade färgämnena
voro purpursnäckans saft och indigon, och den gjorda
erfarenheten, att soda och skämd urin förmådde hos
åtskilliga färger framkalla olika skiftningar, fann
användning i färgningskonsten, men några betningsmedel
synes man ej ha känt till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
