Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerntillverkningens början och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäckta områden ända ned emot dess sydspets
återfinner man samma uråldriga jerntillverkningssätt
och smidesmetod. I det jernmalmförande berg- och
höglandet arbeta flitiga smeder för så väl ortens
som de omgifvande malmlösa trakternas behof, och den
landthandel, hvarigenom den välkomna varan spriddes
till sistnämda trakter, lät ej länge vänta på sig.
Hos de sydliga stammarna, såsom damaraer och
äfven andra, dem vi med ett gemensamt namn kalla
hottentotter, gör jernet ej allenast tjenst
som en nödvändighetsvara, utan äfven som en
lyxartikel. Deras grannlåter, i synnerhet i form af
bröstplåtar och halshängen, bestå af blankpoleradt
jern, hvars glans de skatta för mer än guldets
eller messingens. Det finnes således menniskor,
på hvilka den hemlighetsfulla tjusningskraft, man
plägar tilldela guldet, ej verkar.
Men hvarje folk, som vi se arbeta i jern, har anspråk
på en plats, högre eller lägre, i kulturhistoriens
rangordning, ty det fordras dock alltid en icke
obetydligt utvecklad konstfärdighet för att ur de i
naturen förekommande jernmalmerna afskilja metallen
i gedigen form.
Nästan ingenstädes på jorden - om man nämligen
undantar de gåtlika och för öfrigt ganska sällsynta,
ur luften här och hvar nedfallna jernmassorna,
hvilka under namn af »meteorjern» förvaras som
dyrbarheter i mineralsamlingarna - har naturen
nedlagt jernet gediget, utan med högst få undantag
förekommer det alltid under olika förklädnad
som oxidul, oxid, kolsyradt salt, sväfvelmetall
o. s. v. Orsaken härtill är jernets stora frändskap
till syre och svafvel, hvarvid dock frändskapen
till syret är så öfvervägande, att detta element
under vissa förhållanden förmår utdrifva svaflet
ur dess kemiska föreningar med jernet, hvarför ock
jernoxidmalmer finnas, som förut obestridligen
varit svafvelkiser. Föreningen mellan jern och
syre kallas i dagligt tal rost, som blifvit en
sinnebild af det smygande, oafvisliga förderfvet
och ur teknisk synpunkt verkligen utgör en stor
olägenhet. Men det hör till jernets natur och är,
kan man säga, dess kall, att det skall rosta och
sedan upplösas af de i luften och fasta marken
förekommande naturliga syrorna. Det är denna jernets
egenskap, som möjliggör dess kringvandrande lif,
dess så att säga allestädesnärvaro. Bortfördt från
det fasta berglagret och nedbäddadt i lera, sand,
grus, åkermylla, stiger det åter upp i växten och
går med henne in i djurets och menniskans lefvande
kropp, men ej för att der syslolöst drifva omkring
eller på sin höjd färga blodet rödt, vitan för att
oupphörligt upptaga och på djurorganismen öfverföra
dennas lifselement, den inandade luftens syre. Och
när vidare den blodfattiga bleksotspatienten flyr
till helsobrunnen med det jernhaltiga vattnet för
att dricka sig frisk och sund, är det åter igen dessa
jernkällor, som äfven i trakter, der ej det ringaste
spår till några egentliga jernmalmer står att finna,
på möjligast lätta sätt framskaffa och tillhandahålla
metallen. När en källåder med jernhaltigt vatten
springer fram i dagen och der söker sig väg vidare,
förflygtigas kolsyran, som hållit jernoxidulen upplöst.
Sistnämda ämne, som med stor begärlighet upptager syre
och derigenom hastigt förvandlas till oxid, af sätt er
sig i denna form som ett slam eller en porös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
