Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerntillverkningens början och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
massa, som slutligen hårdnar till en malm, den
s. k. myrmalmen, hvilken nu är färdig att föras
till hyttan och smältas. Många lågländer förser
naturen endast på detta sätt med jern. Materialet
till befolkningens yxor och plogar har bokstafligen
framrunnit ur jorden, och i myrmalmen har menniskan
der en jerntillgång, som naturen ej blott bildat,
utan fortfarande bildar.
Den kraftfulla gigantiska form, som, i vår
föreställning oskiljaktigt förenad med begreppen
masugn, stångjernshammare, valsverk o. s. v.,
i så hög grad utmärker jernhandteringen, har hon
först på senare tid tillegnat sig. Årtusenden
igenom förblef äfven denna tekniska industrigren
ett småyrke, till form och omfång förmodligen ej
mycket olik jernberedningen i Afrika, såsom hon
ännu i dag der bedrifves. Ända till det sextonde
århundradet begagnades blott 6 till 7 fot höga ugnar,
bläster ugnar, hvari under stor bränsleåtgång och
jernafbränning af lättsmälta malmer, om allt gick väl,
erhölls ett slags stångjern, men ofta endast en spröd
massa, som, för att bli smidig, måste å nyo behandlas
i ugnen. Detta s. k. rännarbete, hvarigenom ur malmerna
omedelbart erhölls smidigt jern, osmundsjern, har
emellertid ända till våra dagar bibehållit sig i flera
från kulturens hufvudpunkter mera aflägsna landsändar,
så t. ex. i norra Dalarna, Herjedalen och Jemtland,
hvars sista blästerugn fans qvar ännu för några
årtionden sedan. Under det sextonde århundradet och
äfven långt senare syselsatte sig tyskarna mera än
andra nationer med jernhandtering, och dem har man
äfven att tacka för de första förbättringarna i sättet
att tillverka och bearbeta denna metall. Ugnarna,
nu kallade vargugnar (wolfsöfen), ökades efter
hand till 10–12 fot. För hvarje blåsning erhölls på
ugnens botten en mer eller mindre stålartad jernklump
(wolf), som bröts ut, hvarefter ugnen åter fyldes
med bränsle, för det mesta ved, och malm. I Finland
begagnas fortfarande rätt många sådana ugnar, der
kallade blästerverk och alltid förekommande parvis,
för sjö- och myrmalmsmältning. Efter hand ökades
de tyska smältugnarnas höjd allt mera, och redan i
de s. k. blasugnarna (blau- eller blaseöfen)
med 15 till 20 fots höjd lyckades man, i följd af den
nu utvecklade högre temperaturen och de kolbindande
gasernas ökade inverkan, af lätt reducerade malmer
erhålla, ej som förut en degig, stålartad jernmassa,
som för hvarje blåsning måste utbrytas, utan flytande
tackjern, som tid efter annan uttappades, utan att
smältningen behöfde afbrytas. Nu först kunde någon
jerngjutning komma i fråga, då man förut ej alls
känt till jernet i smält tillstånd. Dessa blåsugnar,
ehuru tillfyllestgörande för lättsmälta malmer, voro
dock otillräckliga för de öfriga, och sålunda växte
ugnarna fortfarande allt mera i höjd, tills af dem
blefvo de nu varande masugnarna, hvilka sällan äro
mindre än 35 till 40 fot, medan å andra sidan en och
annan stenkolsmasugn redan uppnått en höjd af 90 till
100 fot och derutöfver.
Erhållandet af qvickflytände jern var en upptäckt
och tillika en af de allra följdrikaste. Före
masugnsprocessens införande, hvilket sannolikt skedde
under förra hälften af det sextonde århundradet,
hade förmodligen, allt sedan jern började tillverkas,
ingen enda smed sett jern i smält tillstånd, ty, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
