Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernets tillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkommer, ger sig bäst till känna, när jernet
är rödglödgadt, men ej alls i kallt tillstånd,
och man skiljer alltså mellan rodbräckta
(svafvelhaltiga) och kallbräckta (fosforförande)
malmer och jernsorter. Flera andra element, som
likaledes sälla sig till jernet och kunna vara till
skada eller gagn, skola längre fram omnämnas.
Jernmalm er i egentlig mening äro endast de berg-
och stenmassor eller andra aflagringar, hvari
jernet förekommer till smältvärd myckenhet under
form af jernoxidul, jernoxid, jernoxidhvdrat och
kolsyrad jernoxidul. Det rikaste jernmalmsmineralet är
magnetisk jernmalm, en kemisk förening mellan jernoxid
och jernoxidul, som håller 72 procent metall och i
allmänhet lemnar ett jern af den bästa beskaffenhet,
men dock stundom är blandad med så mycket svafvelkis,
apatit (ett fosforrikt mineral) o. s. v., att hon
blir alldeles oanvändbar. De malmer, som förnämligast
innehålla detta mineral, äro allt efter sin olika
täthet och gångarternas olika kemiska beskaffenhet
mer eller mindre trögsmälta, men stundom innehålla
de sådana gångarter, att de kunna smälta enbart utan
någon flusstillsats. De kallas med ett gemensamt namn
svartmalmer, och på dem grundar sig större delen
af Sveriges, Norges och Urals jernproduktion. Mera
allmänna äro jernoxidmalmerna, som kunna hålla ända
till 70 procent jern och allt efter sin olika form
kallas än jernglans, än röd blodstensmalm, hvilken
senare ofta är mer eller mindre fint blandad med
åtskilliga andra ämnen och då allt efter dessas olika
art får namn af kiselhaltig, lerhaltig, mergelhaltig
eller kalkhaltig röd blodstensmalm. Utom magnetisk
jernmalm är jernglans den enda svenska bergmalmen,
ön Elba innesluter äfven ett högst betydande
jernglanslager, bekant bland annat för sina utmärkt
vackra jernglanskristaller. De största jernglanslagren
äro emellertid de, som på senare tid påträffats
vid Öfre och Michigansjön i Nordamerika. Den röda
blodstensmalmen brytes mångenstädes i Tyskland,
såsom på Harz, i Sachsen, Hessen, Westphalen,
Kassan samt vidare i England, Skotland, Grekland,
äfvensom på flera ställen i Afrika, Asien och
Amerika. Som hydrat, d. v. s. i kemisk förening
med vatten och hållande högst 60 procent mfctall,
förekommer jernoxiden vanligen under form af brun
eller gul jernockra, hvilken är att anse som en
vittringsprodukt och ofta mycket orenas af lera,
kalk o. s. v. Till den lerhaltiga gula jernockran
hör äfven s. k. bönmalm, som förekommer i aflångt
rundade korn med stundom skälig afsöndring, svarande
mot den yttre formen. Tyskland och Spanien äro rikast
försedda med dessa malmsorter. Ett jernoxidhydrat
af nyaste, ännu fortgående bildning är den förut
omnämda sjö- och myrmalmen. En bland de vigtigaste
jernmalmerna, ehuru metallhalten icke uppgår till
mer än 45 procent, är slutligen den, som innehåller
kolsyrad jernoxidul och kallas jernspat eller,
när han förekommer i klot-, druf- eller njurformiga
stycken, sferosiderit. Jernspatsmalmen begagnas i stor
myckenhet i Tyskland och Spanien, men ännu mera allmän
är den lerhaltiga sferosideriten, hvilken användes
så väl i Tyskland, Frankrike, Belgien som äfven och
i synnerhet i England, i hvilket sistnämda land det
just är denna malm, stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
