Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernets tillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgad svart af ett kolhaltigt, bituminöst ämne, då
han kallas blackband, som företrädesvis förekommer
i vexellägring med stenkol och af denna orsak,
såsom redan förut blifvit nämdt, oaktadt sin mycket
föränderliga och alltid ringa jernhalt, utgör Englands
egentliga jernkälla.
Jernsilikat, såsom de mineral kallas, hvilka utgöra
kemiska föreningar mellan kiselsyra och åtskilliga
baser, hvaribland jernoxid eller jernoxidul
är den öfvervägande, samt följaktligen till sin
kemiska natur närmast likna de vid jernfärskningen
bildade slaggerna, finnas visserligen i rätt stor
myckenhet, men utgöra i och för sig ett otjenligt
jernberedningsmaterial, emedan jernets reduktion,
när det förekommer under sådan form, är förenad med
mycket stor svårighet. De begagnas således endast
som en jemförelsevis ringa tillsats till de förut
nämda jernmalmerna. Helt annorlunda är förhållandet,
när malmen håller kiselsyra i fri form som qvarts,
emedan detta ämne då ej hindrar jernets utreducerande,
ehuru det visserligen gör malmen så trögsmält, att
han måste beskickas med rätt mycket kalksten eller
andra lämpliga ämnen, som kunna upptaga qvartsen och
med honom bilda lättsmält slagg. Gynsammast är det,
när malmens kiselsyra redan i naturen förekommer
så mättad med alkaliska och egentliga jordarter,
att malmerna kunna smältas alldeles enbart eller
åtminstone endast fordra en ringa flusstillsats för
erhållande af tjenlig slagg.
När kiselsyra och jernoxid reduceras, d. v. s. befrias
från sitt syre, återstå naturligtvis de begge
elementen kisel och jern, hvilka likaledes ha
frändskap till hvarandra. Något kisel finnes således
i allt tackjern samt äfven i stålet och stångjernet,
och ehuru en större kiselhalt visserligen skadar,
påstås deremot en ringa inblandning af kisel tvärt
om vara fördelaktig och gifva äfven det kolrikaste
stål ökad hårdhet.
Jernmalmernas anrikning och öfriga förberedande
behandling är, som förut blifvit nämdt, på det hela
enkel och måste så vara, emedan med denna metall
några dyrbara metoder och processer ej betala
sig. Om malmernas sofring, vaskning, vittring,
rostning och sönderbokande eller krossning har
redan i det föregående en allmän beskrifning
lemnats. Att rätt ordna beskickningen är äfven
en oftast nödvändig förberedande åtgärd. För att
metallen må så fullständigt som möjligt afskiljas,
blandar man malmer af olika halt, såsom erfarenheten
visat vara mest förmånligt, samt beräknar, huru
mycket fluss bör tillsättas, på det slaggen må bli
af bästa beskaffenhet. Allmänna regeln är att så
sammansätta beskickningen, att slaggen smälter vid
något högre temperatur än tackjernet, för att således
Jernets reduktion och kolbildning må hinna gå något
före slaggbildningen, ty smälter slaggen tidigare,
upptar han i form af oxidul en stor del af Jernet,
som sålunda går förlorad.
För tackjernsberedningen användas nu mera mest
masugnar samt blåsugnar endast på några ställen,
der träkol utgör bränsle. Masugnarna äro större,
men hufvudskilnaden skulle dock vara, att, medan
masugnarna ha en s. k. framhärd, hvarur slaggen, sedan
han efter föregående utslag stigit upp till damkanten,
kan intill nästa utslag beständigt flyta öfver dammen,
blåsugnarna endast äro försedda med hål vid bottnen,
der slagg och jern uttappas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
