Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varm bläster. Ugnsgasernas användning. Eldning med gas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Generatorn bör, för att vara fullt tät, utvändigt
förses med en jernbeklädnad, och af samma orsak
måste hans öfversta del vara medelst väl åtslutande
lock och spjell så inrättad, att äfven vid hvarje
bränsleuppsättning någon gas ej heller åt det hållet
kan tränga fram ur generatorns inre eller luft tränga
sig in. Vidare är det af vigt, att det inlagda
fasta bränslet alltid temligen högt fyller generatorn.
Vid förbränningen alstras nära det ställe, der
luften slappes in i generatorn, förnämligast
kolsyra, som dock genom närmast öfverliggande,
glödande kollager reduceras till koloxid, hvarmed,
då okoladt bränsle begagnas, de likaledes bränbara
gasformiga alstren (kolvätegaser) af dess nu skeende
förkolning blanda sig. Denna gasblandning
ledes genom en sidokanal i generatorns öfre del
antingen direkt till ugnen, der hon skall användas,
eller ock dessförinnan till en stybbkammare, der
medföljande aska, kolsmulor m. m. afskiljas. Vid sitt
inträde i nyss nämda ugn tändas gaserna medelst luft,
som inpressas genom åtskilliga der anbragta tättor.
Denna antändningsbläster bör vara så het som möjligt
och upphettas derför vanligen i rör, som omsvepas af
de från ugnen bortgående heta, gasformiga förbrännings
alstren. För att, såsom ofvan sades vara möjligt,
mycket stark hetta må äfven med användning af
det allra sämsta brännmaterial kunna åstadkommas,
fordras dock, att man med gasgeneratorn förbinder
den till tiden för sin upptäckt ännu nyare siemensska
regeneratorn, som uppföres
mellan gasgeneratorn och sjelfva ugnen samt
består af två eldfasta rum, hvilka delvis fyllas
med eldfasta tegelstenar, så stälda, att mellan
dem öfver allt finnas öppningar eller kanaler,
der gaserna kunna stryka fram. Genom det ena
af dessa kanalrika rum, som vi vilja kalla A,
ledes gasblandningen från regeneratorn till
ugnen, för att der förbrännas, hvarefter de
ännu mycket heta gasformiga förbränningsalstren
ledas från ugnen till skorstenen genom det andra
regeneratorsrummet J3, hvars tegelstenskanaler
och väggar sålunda upphettas. När denna
upphettning blifvit tillräckligt stark, förändras
medelst ventiler gasernas gång, så att de från
gasgeneratorn kommande först genomgå det varma rummet
B, der de således uppvärmas, innan de anlända till
ugnen, medan deremot de från ugnen till skorstenen
bortgående heta förbränningsalstren nu i stället
genomgå och uppvärma rummet A. När sedermera
B börjat afkylas, men deremot A blifvit varmt,
omkastas åter ventilerna, hvarigenom gaserna komma
att gå som i början, d. v. s. uppvärmas i A och
uppvärma B. På detta sätt förändras sedan allt
fortfarande gasernas gång, och det är lätt
insedt, att hettan i ugnen måste bli allt högre,
ju mera uppvärmda de bränbara gaserna bli före sin
förbränning.
Vill man på liknande sätt äfven upphetta
antandningsluften, går detta mycket väl för sig,
och regeneratorn inrättas då med fyra rum, hvaribland
alltid två (det ena för gas och det andra för luft)
leda till ugnen, medan förbränningsalstren genomgå
och upphetta de begge öfriga.
Det har redan blifvit antydt, att förbränningen
i gasgeneratorn ej alltid sker underifrån. Detta
är i synnerhet fallet i de af direktör G. Ekman
konstruerade, öfver allt i Sverige begagnade vällugnar
med hög gasgenerator eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
