Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernets förtenning, förzinkning, emaljering o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har till närmaste uppgift att skydda jernet och
tennet för oxidering, bidrar äfven mot slutet af
processen till en mera samtidig afsvalning af de
båda metallerna, hvarigenom man undviker de sprickor
i förtenningen, som skulle uppstå, om tennet förr
afkyldes.
Från oljbadet flyttas blecken i den sjette tomma
pannan, för att svalna, men erhålla, då utefter
sin undre kant en tjockare rand af stelnadt tenn,
som åter afsmältes genom bleckens neddoppande i den
sjunde pannan. För att befrias från det feta ämnet,
gnidas blecken sedan med kli och krita, hvarefter de
slutligen med flanell afputsas till fallfärdig vara.
Somliga artiklar blifva först färdigsmidda och sedan
förtennade. Så är t. ex. fallet med de förtennade
bleckskedarna. Invändig förtenning af gjutna
kokkärl m. m. är nu mera ej så allmän som deras
emaljering. Förtenning på våta vägen, s. k.
hvitkokning, begagnas i allmänhet endast för smärre
brons- och messingssaker.
Tennet skyddar jern mot förrostning endast så länge
det väl täcker öfver allt. Om på någon enda punkt
förtenningen fattas, börjar jernet der i följd af
galvanisk inverkan rosta ganska hastigt. Man har
nämligen då en af de tre ämnena jern, tenn och
vatten bestående galvanisk kedja, hvari jernet
är den elektropositiva metallen och följaktligen
besitter stor kraft att på vattnets bekostnad
syrsätta sig. Då man nu visste, att zink förhåller
sig till de andra tunga metallerna elektropositivt,
och dessa således i beröring med honom skyddas,
medan han oxideras, låg den tanken, att man borde
förzinka jernet, ganska nära till hands, och det
förzinkade jernet fick namn af galvaniseradt jern,
hvilken benämning således ej skulle utmärka, att
zinköfverdraget vore en galvanisk fällning, men väl
att jernet genom detta öfverdrag vore liksom stäldt
under galvaniska strömmars beskydd. Man fann dock,
att äfven zinköfverdraget endast förmår skydda,
när det bildar en väl sammanhängande betäckning,
eller att jernet äfven nu rostar på sådana ställen,
der det är åtkomligt för vatten och luft. Men utom det
att förzinkning skyddar fullt lika bra som förtenning,
är derjemte zink både en hårdare och billigare metall
än tenn, hvarför ock nu mera förzinkning användes i
temligen stor skala på t. ex. telegraf- och lintråd,
skrufvar, spik, ankarjern, bleck, kulor m. m. Hon
utföres på hufvudsakligen följande sätt:
Sedan det i fråga varande materialet genom betning,
skurning o. s. v. erhållit en ren, oxidfri yta,
ger man det först på våta vägen ett ganska tunt
zinköfverdrag, som för processens senare afdelning är
af stor vigt, och detta tillgår sålunda, att det som
skall förzinkas nedlägges för en eller annan minut
i en lösning af zinkklorid, som blifvit försatt med
en liten portion salmiak. Ögonblickligen börjar då
ett kemiskt utbyte mellan de båda metallerna. Jern
upplöses, och i stället afsätter sig zink. Det sålunda
med en fin zinkhinna öfverdragna jernstycket upptages
ur zinklösningen, lägges på en upphettad häll, för
att alldeles torka, och neddoppas sedan, ännu hett,
i smält zink. När det efter en liten stund hunnit
antaga zinkbadets höga temperatur, lyftes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
