Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernets förtenning, förzinkning, emaljering o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter upp ur badet, den öfverflödiga zinken afskakas,
och nu är den s. k. galvaniseringen skedd.
På liknande sätt kan jern äfven öfverkoppras,
en metod som dock, liksom det likartade förfarandet
att öfverdraga jernet med bly, hittills synes ha
blifvit föga utöfvad och mest användts för att med
ett öfverdrag af koppar skydda den grofva skeppsspiken
för sönderrostning.
Utom nu beskrifna metoder att skydda jernet har
man slutligen äfven glasering eller emaljering,
hvilken i synnerhet användes så väl i gjutna, som
ock på senaste tid i de af smidt jern eller stål
tillverkade kokkärl. Emedan vid vanlig matlagning
jernmetallen angripes till och med af de svagaste
syror och ger maten en mörk färg samt ofta äfven en
obehaglig smak, ha många försök blifvit gjorda att
dels genom kokkärlens glasering invändigt, dels genom
deras förtenning, undvika dessa olägenheter. Såsom
vi redan sett, är förtenningen af stångjern ingen ny
uppfinning; svårare var det att förtenna gjutjernet,
och ehuru man på senare tid lyckats öfvervinna äfven
denna svårighet, äro i allmänhet förtenta jernkärl,
som skola utsättas för en stark, ihållande hetta, ej
fullt lämpliga, emedan förtenningen ofvanför ytan af
den vätska, som kokas, lätt blir för starkt upphettad
att kunna bibehålla sig oskadad.
Af denna anledning har i våra dagar tillverkningen
af glaserade kärl tagit allt mera fart, men härvid
hade man att bekämpa en annan allvarsam svårighet,
nämligen metallens och glasyrens olika utvidgning och
sammandragning i värme och köld, hvilket vållade, att
den senare sprack sönder och föll delvis af. Efter
otaliga försök ha dock åtminstone några enskilda
fabriker nu mera så uppöfvat denna tillverkning, att
varaktigheten af deras glaseringar vunnit allmänt
erkännande. För glasyrens beredning har man många
recept, som dock alla öfverensstämma deruti, att
man efter kärlets betning invändigt samt skurning
och afsköljning först anbringar en billigare, mycket
trögsmält grundmassa samt sedan ofvanpå henne en annan
finare täckmassa, som vid upphettningen smälter till
ett glas eller en emalj. Till grundmassan använder
man qvartsmjöl, borax, lera, fältspat, gips, kalk
o. s. v., som, efter eller utan en genom upphettning
åstadkommen hopsintring, sammanmalas och slammas
samt i form af en tunn deg utbredas öfver kärlets
insida. Sedan denna grundmassa blifvit fastbränd,
pålägges och fastsmältes täckmassan, som, med undantag
af lera, fältspat och liknande ämnen, innehåller
ungefärligt samma beståndsdelar som grundmassan, men
i sådan proportion, att hon vid lagom hög temperatur
smälter. Ofta tillsättes dessutom tennoxid, hvitt glas
o. s. v. Täckmassans särskilda beståndsdelar undergå
alltid ofvan sagda förberedande hopsintringsprocess
med derpå följande finmalning och slamning.
Efter att sålunda ha i korthet beskrifvit de
vanligaste sätten att söka hindra jernets rostning,
fordrar dock rättvisan det erkännande, att, ehuru
visserligen jernrosten i de flesta fall är till större
eller mindre men, man dock för ingen del alltid skyr
henne såsom någonting ovilkorligen skadebringande. Ej
sällan blir hon tvärtom ett ganska vigtigt tekniskt
hjelpmedel. Så är t. ex. i hög grad fallet vid
hopsättandet af de stora lufttäta plåtcylindrarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
