Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kobolt, nickel och nysilfver - Kobolten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordiska kall gestaltat sig helt olika. Under
fördöljande af sina metalliska egenskaper verkar den
ena inom färgkemins område, medan den andra intagit
en vigtig fast ställning på metallindustrins. Om en
koboltmetall har endast experimentalkemin ett eller
annat att meddela. Liknande för öfrigt nickelmetallen,
är han i anseende till sin svårsmältlighet och
stora frändskap till både syre och kol ej lätt att
frambringa i ren sammanhängande metallisk form
och för sin sprödhets skull så oanvändbar, att
blott sällan en prof bit tillverkas och ingenting
vidare. I motsats härtill har nickeln egentligen
endast metallisk användning för nästan uteslutande
ett enda ändamål, men för det ändamålet är han
ock alldeles omistlig, ty utan nickel funnes
det ej något nysilfver. På den senaste tiden har
man dock funnit denna metall äfven på annat sätt
användbar. Märkvärdigt är, att kobolt och nickel
nästan alltid förekomma i sällskap med hvarandra
samt med arsenik och svafvel, och ännu när de genom
eld och andra kemiska medel befriats från dessa
och andra följeslagare, hålla de så troget fast vid
hvarandra, att de ej utan svårighet kunna skiljas. I
nickelmalmerna finnes alltid mer eller mindre kobolt,
i koboltmalmerna alltid nickel, och somliga malmer
innehålla ungefär lika mycket af dem båda, hvarför
ock den metallurgiska behandlingen af dessa olika
malmsorter är hufvudsakligen enahanda. I de tyska
benämningarna kobolt och nickel, som äfven alla
andra industriidkande folk upptagit i språket, se vi
utan tvifvel ett par olika uttryck af bergsmannens
harm och vresiga lynne. Kobolt var nämligen det
gäckande bergrået och blef alltså ett gemensamt
namn, som det gamla tyska bergsmansspråket gaf
sådana metallglänsande, malmlika ämnen, hvilka
dock ej lemnade någon nyttig metall samt vid
upphettning luktade arsenik och svafvel. Nickel
(sköka) betecknar ännu en allting annat än redbar och
pålitlig personlighet, men för metallurgens öra ligger
nu mera i dessa benämningar ingenting anstötligt; de
sålunda benämda metallerna ha nu blifvit värdefulla
ämnen, som han ifrigt eftersöker.
Kobolten kom förr till anseende än den mera vanlottade
brodern, men dock, enligt hvad redan blifvit nämdt, ej
såsom metall, i hvilken gestalt han ännu länge förblef
oupptäckt, utan i anledning af sina oxiders egenskap
att färga glas blått. Och ännu i dag användes kobolt
i oxiderad form hufvudsakligen till glasfärgning i
egentlig mening och den afart deraf, som består i
anbringande å porslin af blå glasyrer och inbrännande
af blå färger. Den äldsta någorlunda tillförlitliga
uppgiften om koboltfärgadt glas förskrifver sig
från förra hälften af sextonde århundradet, då en
glasblåsare i Erzgebirge, vid namn Christoph
Schurer, säges af nyfikenhet ha kastat en liten
klump af den i trakten befintliga koboltmalmen i en
degel, innehållande smalt glas, och sålunda helt
tillfälligtvis gjort den vigtiga upptäckten. Han
sålde sedan sin hemlighet åt engelsmän, som
anlade blåfärgsverk, hvartill malmerna togos från
Sachsen. Snart uppstodo liknande koboltverk äfven i
Böhmen, men så väl dessa som de engelska gingo under,
när kurfursten Johann Georg I af Sachsen förbjöd
all utförsel af koboltmalmerna och sjelf lät vid
Schneeberg anlägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
