Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kobolten - Koboltmalmerna och deras tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blåfärgsverk, som ännu finnas qvar. Under en
lång tid kom nu allt koboltblått från Sachsen,
der det fabriksmässiga tillverkningssättet strängt
hemlighölls, medan holländarna endast så till vida
togo del i den nya industrin, att de till sig införde
sachsiskt blått, som, sedan det i Holland förädlats,
utgick i handeln. Först år 1735 upptäckte Brandt,
en svensk kemist och mineralog, att den färgande
egenskapen berodde på närvaron af en förut okänd
metall, men denna upptäckt, ehuru visserligen af stort
vetenskapligt värde, har dock, såsom vi redan förut
sagt, industrin ännu ej förstått vända sig till nytta,
Men hur det än må förhålla sig med den bokstafliga
sanningen af nyss anförda sachsiska berättelse
om det blå koboltglasets upptäckt, är det dock
mer än sannolikt, att redan långt förut, till
och med i forntiden, koboltmalmer blifvit på
samma sätt använda. Kemister ha undersökt, huru
vida de fornromerska och egyptiska blå glasen
verkligen innehölle kobolt, och detta med det
utslag, att den ene der funnit kobolt, den andre
åter icke. Men de gamlas skrifter innehålla ingen
uppgift angående sättet att tillverka blått glas,
och må hända förhåller det sig härmed så, att man än
hade tillgång till vissa malmer, hvilkas egenskap
att färga glas blått man af erfarenhet lärt känna,
än åter tillgrep andra ämnen, hvaribland kopparoxid
synes ha varit det mest begagnade. Må hända gjorde
sig de gamla härvid en stor möda, hvarifrån endast
det allmänna begagnandet af den vackra koboltfärgen
kunnat befria deras efterkommande. Denna färg är så
stark, att till och med en inblandning af endast
V10 procent oxiderad kobolt ger glaset en tydligt
blåaktig färg. För blåsröret förråder sig ock genast
hvarje i någon afsevärd mån koboltförande malm genom
den blåfärgade glasperlan.
Koboltmalmerna och deras tillgodogörande. Speiskobolt
och koboltglans, den förra bestående förnämligast af
kobolt och arsenik, den senare af kobolt, arsenik och
svafvel, äro de begge allmännaste, och mest anlitade
koboltmalmerna. Speiskobolt, som i sin renaste form
skulle hålla 28 procent kobolt, förekommer tillsammans
med bly-, silfver-, vismut- och kopparmalmer allra
mest i sachsiska och böhmiska Erzgebirge samt vidare
på Harz, i Hessen, Nassau, Steiermark, Spanien,
England, Nordamerika m. fl. länder, hvaremot
koboltglans, som kunde hålla ända till 35 procent
kobolt, i synnerhet är funnen i Sverige (vid Tunaberg,
Håkansbo m. fl. ställen), Norge (vid Skutterud),
Westphalen, Cornwall, Nordamerika o. s. v. Mindre
betydande koboltmalmer äro koboltblomma, som,
bestående af koboltoxidul, arseniksyra och vatten,
bildats genom vittring af Speiskobolt, koboltsvärta,
en blandning af oxiderad kobolt med manganoxid,
kiselsyra, ofta äfven vismutoxid m. fl. ämnen,
koboltarsenik o. s. v.
Sedan malmen genom sofring, bokning, slamning
o. s. v. blifvit i möjligaste mån befriad från
ofyndigt berg och andra inblandade malmsorter,
hvilket dock aldrig kan ske fullständigt, börjar den
egentliga metallurgiska processen med en omsorgsfull
rostning, ty innan något annat göres, måste arseniken
i speiskobolt och koboltglansens arsenik och svafvel
till betydlig del utdrifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
