Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nickelmalmernas tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nysilfver. Att sålunda låta den koppar, som
nickelmalmen innehåller, följa nickeln åt, är
till intet men, alldenstund i nysilfver ingår
ännu mera af först nämda metall. På detta sätt
förfar man t. ex. i Nassau, der man har att
skaffa med en mycket sammansatt malm,
innehållande qvarts och dolomit samt
svafvelföreningar af jern, koppar, nickel,
kobolt och vismut. Genom rostnings-, smältnings-
och reduktionsprocesser aflägsnas det odugliga,
och man erhåller en legering af ungefärligen 3
delar nickel och 5 delar koppar, som går direkt
till nysilfverfabriken. Vid blåfärgsverken uttages
på förut beskrifna sätt ur malmer, som hålla både
kobolt och nickel, största delen af kobolthalten,
medan all nickeln stannar i speisen. Denna speis är nu
att anse som lika beskaffad med en föga kobolthaltig
rik nickelmalm och blir såsom sådan malin vidare
behandlad.
Vi veta redan, att man med speis förstår en
hyttprodukt, innehållande en eller flera metaller,
som för det mesta äro bundna vid arsenik. Tänker man
sig nu arseniken utbytt mot svafvel, har man s. k.
skärsten. Stundom lemnar en och samma smältning båda
dessa produkter hopblandade. Speis, skärsten eller
rik nickelmalm (kopparnickel), då sådan finnes att
tillgå, bilda således utgångspunkten, när man skall på
våta vägen framställa nickeln i metallisk form. Det
nickelförande ämnet blir först fint pulveriseradt
och sedan i flamugn under tillsats af kol noga och
länge (i 12 timmar) genomrostadt. Ändamålet med denna
rostning är att utdrifva svaflet och arseniken samt
att få alla metallerna fullständigt oxiderade,
men detta lyckas dock aldrig så fullständigt,
som man skulle önska, emedan i synnerhet en del
af arseniken håller sig envist qvar. Om malmen ej
innehåller något silfver, eller detta, såsom i fråga
om de sachsiska koboltspeiserna, redan förut blifvit
utdraget, löses den rostade massan i saltsyra, och
ur lösningen åtskiljas sedan de särskilda metallerna
medelst passande reagentier. Om malmen håller vismut,
göres lösningen först mycket utspädd med vatten,
då större delen af denna metall afsätter sig som
olöslig basisk klormetall, s. k. vismuthvitt,
efter hvars afskiljande man tillsätter något klorkalk
för att förvandla den jernoxidul, som kan finnas
i lösningen, till jernoxid och arseniksyrligheten
till arseniksyra. När sedan kalkmjölk tillsättes,
utfälles arseniksyrad jernoxid. Om lösningen ej
innehåller nog mycket jernoxid för att binda all
arseniken, tillsättes före kalkinjölken en erforderlig
portion jernklorid. Mera kalk, än som jemt erfordras
för jernets och arsenikens utfällande, bör man
ej använda, emedan eljest fällningen äfven kommer
att innehålla koppar och nickel. I den återstående
lösningen inledes vätesvafla, eller ock försättes
hon med svafvelbarium eller svafvelkalcium,
då kopparn utfälles i form af svafvelkoppar,
och i den affiltrerade lösningen finnas nu endast
nickel och kobolt. Genom att koka henne med klorkalk
förvandlas sist nämda metall till olöslig superoxid,
medan nickeln förblir upplöst. Äfven han utfälles
slutligen genom tillsättning af kalkmjölk såsom ett
grönt nickeloxidulhydrat, hvilket sedan tvättas,
torkas och antingen nedsmältes med kol eller ock
utröres med mjöl och vatten till en deg, som skares i
små tärningar, hvilka inkastas i en glödande ugn, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
